Underliga dagar, allt verkar kunna hända när som helst. Livets ljusa och mörka ränder löper mycket tätt. Stormar har farit över våra trakter och här i kvarteret har flera stora träd brutits av som stickor med plötslig brutalitet.
Floderna stiger över sina bräddar i delar av Kroatien och Bosnien. Det är vatten överallt. Och olyckor sker och plötsliga sjukdomar störtar ner över enskilda människor. Allt känns mycket bräckligt och ändå har den här dagen varit märkligt lycklig för mig. Gång på gång har jag mött någon vän jag inte sett på länge. Glada återseenden. Och på lördag kommer Ivana hit till Zagreb och vi ska ha hundträff med Miki och ett gäng andra härliga hundar. Glädje och sorg ligger så nära intill varandra och livet känns så fullt och så helt utan all överskådlighet. Längre än någon dag framåt går det egentligen inte att planera något. Nej, jag talar inte klimatpanik eller liknande, jag talar om tillvarons generella bräcklighet, som alltid är här, men som vi ser olika klart från stund till stund. Ibland är alla täckelser borta. Och nu är ibland.