Kolbäcksgränd 10

Samtidigt som jag tillbringat en glädjerik och intensiv helg med min kusin Karin och min trogne krullpojke Miki – vi har strövat i Gornji Grad, ätit på Amfora, druckit gemišt på Cooltura och pratat ”om allt” – har jag återupplevt några ögonblick från min barndom. Ja, jag har fått några helt nytagna bilder från Kolbäcksgränd i Bagarmossen, som en vän som bor där i närheten har tagit och sedan skickat till mig.

På den första bilden ser man Kolbäcksgränd 10, min första adress i livet. Vi bodde på andra våningen till vänster, sett ”härifrån”. Inne i den vita rutan, som nog inte fanns då, är barnkammarfönstret. Där innanför bodde mina bröder och jag. Det smala fönstret utanför rutan är köksfönstret, det är jag ganska säker på. Jag känner också igen – tror jag i alla fall – det lilla trappsteget upp till porten.

Den andra bilden verkar vara tagen ungefär från porten och ut mot lekplatsen, som i min barndom inte alls var så parkaktig, i alla fall minns jag inte att det fanns så många träd. Jag kan se skridskobanan framför mig, för på vintrarna spolades hela eller nästan hela lekplatsen och jag åkte skridsko där. Och borta i hörnet till vänster bodde min bästa vän Lena och någonstans till höger bodde en annan Lena och Christer, som jag lekte med ibland.

På den sista bilden ser man Kolbäcksgränd någonstans ifrån hörnet där mjölkaffären var. Och man tittar bort mot Höghuset, som faktiskt ser lika stort ut på bilden som det gjorde i min tidiga barndoms verklighet. Där bodde Monica, som jag lekte med ibland, och också Kim och Nella. Och i huset snett emot, alltså längst ut på ”vår” huslänga, bodde Maud och Håkan och deras lillasyster Ylva. Jag glömmer aldrig hur jag skämdes när Maud en gång bad sin mamma om godis genom att falla på knä samtidigt som hon malde fram en ändlös repetitiv tiggarramsa: snälla snälla snälla mamma, kan jag inte få… Jag minns att jag att jag tyckte det var en både omöjlig och obegriplig handling.