Det har varit en bländade dag och vi har hållit oss i skuggan ganska mycket under våra rundor. Det lilla trädet framför Simpa, som jag aldrig lär mig namnet på, blommor igen precis som på bilden jag tog för tre år sedan, det var Londis sista vår, ja, räknar jag lite så är nog blomningen några dagar senare i år än den var då. Men prakten är densamma. Miki blundar, trött på allt löjligt fotograferande, men han sitter rak och samlad.
Det lilla trädet sträcker sina grenar upp i det blåa himlahavet.
Och Simpa blir mindre och hemligare innanför och i skuggan av all lövrikedom och allt blommande överdåd. Det finns ingenting att säga.
