Kategori: Berättelser ur livet

Nyss gjorde Miki och jag något mycket svårt, något jag skjutit på ett tag. Att uppskjuta är både lätt och svårt: lätt för att man slipper just nu, svårt för att det ligger kvar där framför en och ser olustigt ut. Ja, det handlade om ett besök på djurkliniken för vaccination, inte mot rabies, det är redan gjort, utan mot ”annat”. Vi gav oss av och snart travade vi upp längs Heinzelova och svängde så småningom in till smådjurskliniken. Miki verkade avspänd och jag pratade med sjuksköterskan som vaccinerade honom sist och så gick vi in i mottagningsrummet. Medan sköterskan gjorde i ordning sprutan trädde jag på Miki hans brnjica (munkorg) och så var det dags för sticket. Så snart han anade nålen krökte han på sig som en mask och liksom försvann från stället där sticket skulle träffa. Han skrek till högt och gällt och vi bestämde oss för att försöka på bordet i stället. När han kom upp trampade han omkring hit och dit och hamnade gång på gång farligt nära kanterna. Sköterskan tog ett resolut tag i nackskinnet på honom och fick mig att ta något passande grepp och så stack hon. Miki ylade och slängde sig hit och dit, men nu var vi redan på andra sidan av det förfärliga äventyret och vi människor talade lugnande med honom. Miki slog dövörat till och ville bara ut. Inte ens när han fick en näve godis under nosen lät han sig blidkas. Han fnös högt och såg ut att vilja krypa ut ur sin strävkrusiga päls. Medan jag sedan betalade och händelsen fördes in i hans pass, stod han hela tiden med sträckt koppel och nosen mot dörren. Ute på gatan fortsatte han att visa mig hur illa han tagit vid sig. Han började hoppa på tre ben igen, som han gjorde förr när något gjort honom nervös eller skrämd. Hundar vi mötte längs hemvägen blev utskällda. När vi till sist kom innanför dörren här hemma for han iväg som ett streck till sina leksaker och började kasta alla bollarna kors och tvärs genom rummen högljutt morrande. Så befriade han sig till sist från sitt trauma.

Jag försöker tänka bort att detta ju måste upprepas nästa år och jag väljer att visa en stillsam bild på honom, en bild från resan till Sveta Katerina.

Två dagar har nu varit alldeles grå och jag vänder ihärdigt blicken inåt för att inte se det där tröstlöst hängande drypande vädret. Imorgon har solen lovat att återvända och då kan jag krypa ut ur mentalskalet igen, men kanske inte förrän på eftermiddagen. Jag vänder på bladen inne i huvudet, fantasins och minnets blad glänser ikapp och jag visar på prov en bild från helgen som gick som Christine tog på oss fyra på stigarna i den gröna världen mellan och runt Sveta Katarina och Sveti Jakob.

Det är på ett övertydligt sätt morgon här och himlen har spänt upp en ljusblå baldakin och nyss satt Miki och jag på Simpas terrass och utför de de vanliga ritualerna, det var Gabriel som serverade kaffe, men ändå vill jag ta avstamp i en kvällsbild, kanske från i förrgår.

Fast nu låtsas jag att bilden är från igår – över det egna förflutna har man ju en viss makt – och jag tänker på hur Vesna och Miki och jag först satt på Coolturas nya uteplats i den ljumma kvällen och drack varsin öl, utom Miki som bara smakade lite på skummet. Men vi stannade bara där någon timme och sedan gick vi en runda tillsammans och tittade på ”mina hus” längs början av Lopudska och den där snutten av Rapska. Jag säger ”mina hus” för att jag ofta tänker på dem, skriver om dem, tittar på dem. Och på ett lustigt sätt kändes det lite spännande att ”visa” dem för Vesna. Hon har ju säkert gått förbi där fler gånger än jag genom åren, men det är jag som har fördjupat mig i dem, fantiserat kring dem och upplevt för mig bindande händelser runt dem. Men tillsammans, om man är lite samspelta, ser man ju mer, så genom vårt undersökande insåg jag hur brett området mellan de två gatorna är, hur djupt in en del små hus står. De är liksom inkrupna bakom varandra på ett oregelbundet och oöverskådligt sätt. Har det där huset bara ett rum? Vad ser man från baksidan av det gröna huset? Finns det något hus som är helt dolt för insyn från gatorna? Ja, kvarteret växte på ett märkligt sätt inåt och när Miki och jag sedan kom in tänkte jag mycket på detta fenomen allt medan jag tittade ut genom balkongrummets fönster bort mot det höga systerhuset, ja, mitt är lillasystern, två våningar lägre. Och jag tänkte på det som ett slags luftig antipod till det hemlighetsfulla gyttret mellan Lopudska och Rapska.

Jag vet inte hur det är med er, men jag går ganska ofta förbi platser som är mer förbundna med det förflutna än med nuet. När jag – eller oftast Miki och jag – i nutiden går förbi det här lilla grönflagnade huset vid Rapska – inte långt från det emblematiska päronträdet någon av er kanske minns eller det lilla huset på hörnan som är till salu men nog inte till mig – tänker jag nästan alltid på de första åren här.

Då, i den tiden som var förr, bodde här ett gammal par, båda små och och tunna, och ibland satt de vid ett litet bord på den minimala uteplatsen innanför buskarna med de vackra röda och rosa rosorna. Och jag gick förbi utanför staketet tillsammans med Londi, fast egentligen gick vi inte förbi utan Londi brukade stanna för att tala med mannen som med viss möda brukade resa sig och gå fram till grinden och klappa henne och klia henne lite bakom öronen alltmedan han mumlade förstulna små meddelanden till henne. Londi brukade stå ganska stilla och bara vifta lite lågmält på svansen. Detta hände varje gång vi kom den vägen och det gamla paret befann sig på uteplatsen. Om kvinnan någon gång var ensam ute när vi dök upp, gick hon alltid in genom dörren för att hämta mannen så att han och Londi fick träffas. Så var det och huset berättar ständigt om den tiden för mig när jag går här i den här tiden som vi kan kalla den närvarande. Nu lever inte Londi mer och jag tror inte heller att mannen lever, kanske lever kvinnan, henne såg jag i alla fall för något halvår sedan, men de senaste månaderna har huset stått stumt och jag tror att det är tomt på det sättet att ingen bor där. Jalusierna är alltid halvslutna eller trekvartsslutna på samma sätt, ingen öppnar ingen stänger något. Kanske tömmer någon brevlådan på skräp och reklam, jag vet inte.

Härom kvällen när Miki och jag gick förbi där, såg det ut så här, som en plats i en annan dimension, en plats från det förgångna som smugit sig in i nuet och låtsas vara en del av det, men om man tittar närmare och står helt stilla så ser man in i det som en gång var.

Vi odlar våra nöjen eller jag odlar i alla fall mina i hopp om att Miki inte ska vantrivas med det. Jag har valt ut ett nygammalt eftermiddagskafé åt oss, nu när Caffe Bar Goran tvingats stänga på grund av bråk och slagsmål. När jag kommer hem från arbetet går vi numera ganska ofta till Dalija – om hörnet från Marijans grönsaksaffär – och en av finesserna där är att det på ena sidan finns ett mycket lågt bord med två låga soffor. Det är Miki-höjd på hela garnityret och vill han får han dessutom sitta i soffan.

Barägaren kallar mig ”susjeda”, granne, och det är jag väl på sätt och vis, och kaffe med mjölk kostar nio kuna. Och buskaget runt kaféet skyddar mot bullret från Vukovarska och överdriven insyn. För några timmar sedan satt vi där: Miki höll uppsikt över passerande hundar och jag drack mitt kaffe och funderade över boken med sardiska myter jag läser just nu, fast dessa myter presenteras i boken som sanning och det var egentligen det jag funderade på. Och jag tänkte på hur lite vi vet och hur vi hela tiden bygger märkliga luftslott av inbillat vetande och gärna talar vitt och brett om det, hur besynnerligt intensivt vi önskar oss vetande om stort och smått. För nog är denna vår vetgirighet en gåta, när det enda som skyddar oss mot undergångspanik och välmotiverad förtvivlan är just vår brist på vetande. I ett sådant sammanhang ter sig vårt beskäftiga låtsasvetande och vårt tvärsäkra babblande om våra inbillningsfoster, som långt klokare, eftersom dessa saker inte har något alls med sanning att göra. De är enkla droger som gör oss lugnare.