Kategori: Berättelser ur livet

Natten är varm och ”parken” utanför fönstret ligger tyst och mättad, månen vilar på trädtopparna. Nyss gick vi hem längs Rapska, Miki och jag, efter en lång centraleuropeisk kväll på Cooltura, med Ungern och Slovakien och alla historierna berättade av Gabi och Peter och Almir gick omkring vänligt leende och serverade i egen hög person. Så småningom ska vi göra något europeiskt, kanske teater, kanske poesiläsning, vi vet inte, den här kvällen blev det bara öl och vin och vatten. Och historier. När dagarna är heta blir nätterna platsen för händelserna och samtalen. Och den imaginära gränsen mellan Centraleuropa och Balkan måste än en gång flyttas.

Vi gick hem längs Rapska och mötte nästan ingen, bara två bilar for förbi. Någon skrattade långt in bland träden i en av trädgårdarna vid Murterska. Ett motorljud surrade obestämt iväg från hörhåll.

Ovanför tårtbutiken hängde månen på en osynlig lina och himlen var lite solkig av värmen. Jag tänkte på kråkorna som brukar leka nötknäckarlekar från telefontråden. De är så skickliga och de vet så mycket om naturlagarna.

Asfalten sände ännu ut värmen från dagen och övergångsstället såg lite kladdigt ut som om det inte var helt fast. Men vi tassade ändå över. Luften var full av lindarnas varma söta utandning. Vi andades in den och sög lite på den och vägen tog oss hem.

Igår kväll kom så äntligen det där djupa djupa lindblomsruset. De första lindarna som vågade sig på att blomma redan för några veckor sedan fick sin sötma dränkt i de stora skyfallen, men de som blommar nu är rikare än lindarna någonsin varit under mina år här. Nyss gick vi under de vaggande guldgröna kronorna i ”parken” här nedanför och den tunga vilda sötman kröp genom alla skikt av det som helt säkert är både kropp och själ. Blunda, glöm, göm, dröm…

Och genom det öppna fönstret väller nu ruset in, våg efter våg. Jag vet inga droger som har detta, som ger detta med så fulla händer. Det finns inga gränser, allt glider genom allt och det som ibland kallas vetande lindas in i ett grönskimrande töcken av sötma och lust och blir till aningar och uppenbarelser.

Nu sitter eller ligger vi slaka bakom sänkta jalusier efter en hård och het förmiddag på Hrelić. För att inte bli brända eller kokta steg vi upp ganska tidigt, halv åtta faktiskt, och redan före tio hade vi tagit oss med spårvagnen till Most mladosti och kunde påbörja vandringen längs ”nasip” bort mot Hrelić. Till vänster hade vi Sava och till höger först neutralt fula nybyggda bostadshus, sedan en stor tom asfaltplan med två stora vilande hägrar, sedan något slags militärt objekt och till sist den vidsträckta marknadsplatsen, som vi svängde ner på. Det första vi gjorde när vi kom in på området var att leta upp ett bord under barbaldakinerna i hörnet. Vi beställde något att dricka åt alla tre och så satt vi där en stund och tog liksom sats.

Till sist reste vi oss upp igen och steg ut i solhettan. Vi strövade hit och dit mellan stånden och jag köpte sockor och underkläder och därmed var pliktinköpen avklarade. Sedan upphörde stånden och saker av alla slag – från bildäck till mässingskannor, från fantasifullt högklackade skor till rakija och trådrullar – låg utbredda på marken. Vi tittade men hittade inget vi ”alltid hade behövt” utom Miki som fick syn på några uppdragna leksakskycklingar, men han fick ingen. Värmen steg och klockan närmade sig halv tolv, så vi slank in i en av de svala eller halvsvala serveringarna och satte oss i ett hörn och beställde vatten och vatten.

När vi druckit färdigt bestämde vi oss för att leta oss tillbaka till nasip innan hettan blev för stark. Vi gick lite kors och tvärs och hittade så småningom hålet ut. Miki blev mer och mer tveksam och fällde gång på gång in benen under sig när vi nådde skuggiga platser.

Vi bjöd honom på lite vatten och pustade ut alla tre och så fortsatte vi upp på nasip. Vi gick och gick och folk stannade till och pratade med oss om Miki, om värmen och om att vara hund i värmen. Det blev en lång vandring utan skugga, men till sist slank vi ner och korsade bilvägen och stretade oss fram till några höga träd som gav oss djup skugga. Vi stannade tills vi hämtat oss och så var det bara den sista etappen kvar till Most mladosti och spårvagnen.

Gårdagen bjöd på en lång ringlande utfärd. Vi var fyra i bilen: Vesna, Eva, Miki och jag. Här och nu tänker jag undanhålla er allt utom en stund vid den härligt gröna floden Dobra, grön bland gröna.

Vi gick över bron, en av säkert många broar, och nådde de gröna fälten på andra sidan. Solen sken hett mellan skurarna och vått och torrt bytte av varandra och både det våta och det torra tornade gång på gång upp sig som monument ”varaktigare än koppar”, men i denna värld är allt sådant illusion.

När vi nådde den andra sidan såg vi en liten mörk gestalt trippa fram långt borta i kröken. Snart såg vi att det var en liten kusin eller syssling till Miki och den lille kom närmare och närmare, först lite tveksamt men sedan allt säkrare. Och så möttes de.

De nosade på varandra och skuttade runt lite.

Plötsligt tyckte Miki att det räckte och han gav ifrån sig ett kort skall, kanske en befallning, och den lille vände och trippade tillbaka längs sin väg. Och vi vände blickarna mot floden.

Efter några förfärande kalla regndagar rullar så sommaren in. Och samtidigt är det första juni och här är juni ju lindens månad, lipanj, och just idag har jag för första gången det här året känt lindblommornas förföriska doft.

Och Miki och jag börjar dagen på Simpas terrass. Äntligen kan vi sitta här igen och känna ”parkens” andning.

Och jag dricker kaffe och Miki får sina belöningar och allt är som det alltid är och alltid ska vara. Evigheten bor just här. Och snart kommer Eva på besök och jag känner att allt är berett.