Kategori: Berättelser ur livet

Alex är här från Padova sedan några dagar. Tiden rör sig snabbt men ändå makligt, mer cirkulärt än linjärt kanske. Vi är än här än där och sitter under träd eller parasoller. Alex läser språkhistoria och sanskrit och jag försöker skriva en recension. Vi pratar om språk och förlorar oss i långa resonemang kring ord för ”eld”, ”jord” och ”dröm”… Den vediska synen på tiden tar sig in i vår tillvaro och gör den mer rundad. Härom förmiddagen satt vi i Bacchus lummiga fikonträdgård långt inne i fikonlövens dofter och solens strålar silade in mycket försiktigt genom det täta lövverket. Vi läste och Miki undrade med nosen om det kanske fanns katter i närheten. Då och då blev han orolig och vi flyttade fästet för kopplet än hit än dit medan stolarna och bordet vinglade på de oregelbundet lagda stenplattorna. Tiden svävade i balans.

Dagen förflöt het och seg och jag gick på ett allt håglösare sätt igenom studenttexter. Miki flåsade och la sig än här än där. Allt emellanåt hasade vi ett varv runt kvarteret. Så ringde jag Gabi och föreslog ett glas i hennes bar vid Nova cesta i Trešnjevka. Hon sa ja, men tyckte att vi skulle vänta ut värmen lite. Vid halv åtta tog Miki och jag spårvagnen västerut. Det var varmt i vagnen men ungefär halvvägs längs Vukovarska kände vi ett väderomslag genom de öppna fönstren. Värmen fortsatte men kastvindar började rycka i det som gick att rycka i. Vi bytte vid Tehnički muzej och sedan var det bara två stopp till Trešnjevački trg. Värmen var kvar när vi klev av men vinden gjorde sina anfall. Vi travade på längs Nova cesta.

Snart var vi framme vid Gabis bar som visst heter ”No Sikiriki”. Jag valde ett bord under gröna Pan-parasoller och strax dök Gabi upp på cykel. Vi beställde gemišt av den sportiga varianten med extra mycket vatten. Det var ju varmt. Miki fick också sitt vatten.

Efter kanske en halvtimme började vinden tillta och den ryckte allt häftigare i parasollerna. Vi låtsades som ingenting och pratade om vårt. I fjärran började det blixtra och mullra. Vi tänkte något om att det väl kunde dra förbi. Folk i uteserveringen började beställa taxi eller helt enkelt bara samla ihop sig och sina saker för att ge sig av. Vi framhärdade. Blixtarna kom närmare och så plötsligt började regnet ösa. Vi beräknade tid och avstånd på ett sorglöst och oprecist sätt, Miki vantrivdes med blixtarna, men höll sig lugn. Skulle jag beställa en taxi? Vilket bolag tar hundar? Vi funderade lite hit och dit. Vädret blev argare och till slut gick det inte att sitta ute, så vi gled in i barens inre och beställde mera för att kunna fundera.

Vi satt ganska bra och glömde eller lät vår belägenhet bero. Ute blixtrade det men inne var det varmt och svettigt även om dörrarna var öppna åt båda hållen. Då och då reste sig någon av oss för att spana genom den bakre dörren. Hur såg vädret ut? En gång när Gabi var och kikade i dörren fick jag syn på en man i halvmörkret. Väldigt vad lik han är Zoran Milanović, tänkte jag lite förstrött. När Gabi kom tillbaka sa hon: Gissa vem jag såg? Nej, eller jo, svarade jag, kanske Zoran Milanović? Ja, skrattade hon, han känner kanske den berömda komikern som äger baren. Vi flamsade lite kring detta med kändisar och blixtarna lyste upp rummet. Nu går sista spårvagnen, sa någon av oss lite viktigt, så där som man gör när man vet saker. Vi började ringa olika taxifirmor, men fick nej till Miki som ju är hund. Vi drack lite till och klagade utan större allvar på sakernas tillstånd, regnet smattrade aggressivt och blixtarna ritade otäcka figurer. Och det mullrade dovt liksom ur underjorden. Till slut fick jag tag i en taxi som var beredd att ta med Miki, som ju inte är någon stor hund. Vi betalade, rusade ut, Gabi högg sin cykel och strax var taxin där och Miki och jag dröp in i den. Ja, och resten är inget att berätta.

Kvällen pumpar rytmer som blandas med människors sorl och avlägset fyrverkerismatter. Luften är ljum och ännu är den till brädden fylld av lindarnas varma söta utandning. Detta rus från forntiden eller evigheten! Nyss satt Vesna och Miki och jag i mörkret på Simpas terrass bland barnfamiljer och äldre öldrickande män. Barnen cyklade och kastade boll i dunklet, de vuxna skrattade och pratade högt och då och då kom Ivan ut och stod en stund på terrassen och fällde in sina milt perfekta repliker. Han är en genialisk barägare som säkert inte alls äger baren men han har allt i sin hand. Vesna och jag skrattade åt händelser i Jadranovo förra sommaren och jag berättade om dagens löjliga episod när jag skulle hänga upp tvätten på den skrangliga ställningen utanför mitt fönster. Två trosor eller som jag säger ”underbyxor” föll ner just när en ung man skulle passera där nedanför. Han såg vad som hänt och tittade upp mot mig och frågade om han skulle komma upp med dem. Jag skämdes lite – det är ju så med underbyxor, man låtsas att man inte har dem – och svarade att nej det sköter jag. Han lyssnade inte på mig utan plockade upp dem och kom strax därefter uppför trappan med dem. Jag tog emot dem och tackade och Miki försökte hälsa men det satte jag stopp för. Den unge mannen verkade nämligen inte så hundintresserad. Vesna skrattade åt mina ord och drog en annan historia ur verkligheten som ju är full av historier. Vi drack öl och gemišt och lindarna dränkte in oss i nektar och ambrosia och ett slag susade ett sagospel av Atterbom förbi ”upp genom luften”. Ja, ni vet hur det är med det varma mörkret.

Och någon gång under dagen tog jag en bild av lindblommornas gapande sockerguld, ett doftfotografi, tror jag man kallar det. Känn här, jag tror det når er också:

Den nattliga promenaden blev inte som jag hade föreställt mig. Miki tyckte det var för varmt, över tjugofem grader då går han bara i nödfall och det var inte nödfall. Jag försökte bära honom, men han gjorde sig ännu tyngre och kompaktare än han är. Jag pep med pipbollen, men nej, dåligt. Vi halvgick i ett slags seg dragkamp. Jag blev svettig och tänkte argt att jag går inte ut klockan tre eller fyra inatt. På andra sidan gatan satt en liten vit hund med bruna fläckar och gångvägrade. Till slut tog hans matte upp honom och började bära honom hemåt. Då började fyrverkerier smattra och smälla och Miki blev stel, men ville hem, stelt, så vi gick stelt och svettigt hemåt längs Rapska som blev väldigt lång. Och nu ligger Miki på badrumsgolvet och jag sitter här i mitt lindrus och väntar på svalkan.

Dagen föll visst isär i värmen. Miki ville inte gå mer än en liten sväng på morgonen, sedan låg han på golvkaklet i badrummet. Jag ägnade en del av förmiddagen åt vädringsmetoder och någon enda gång fick jag ett vinddrag att för ett kort fladdrande ögonblick fara genom rummen. Jag har rättat tentor i långa rader och då och då känt en fadd smak i munnen, den där smaken som kommer när betygen gång på gång förskjuts och allt verkar fel och orättvist. Ja, och svettigt. Men nu är natten här och vi har varit ute och försökt återställa den inre balansen. Det fläktar lite i de höga träden här utanför. Vi gick långsamt det lilla varvet Rapska-Murterska-Brijunska-Kornatska, dessa gator med namn från den kroatiska övärlden. Men här finns inget hav. På den första bilden ser ni Miki gå längs Brijunska. Han undrar eller låter bli att undra vad jag håller på med.

Månen tittar in mellan träden i den stora tysta trädgården mellan huslängorna där jag ibland fantiserar om att bosätta mig. Fast det händer att jag undrar om det inte i stället är en grav jag letar efter. Det är svårt att veta och nog ingenting att sörja över. Varje människosjäl är ett mysterium som blir mer labyrintiskt ju längre in man letar sig i det. Men månen glider förbi högt ovanför och vill ingenting veta.

Från hörnträdgården andades rosorna ut sin berusande rikedom och vi ställde oss en stund vid stängslet och jag drog in de myllrande dofterna i mig. Miki luktade nog på annat och visste säkert mer.