Dagen förflöt het och seg och jag gick på ett allt håglösare sätt igenom studenttexter. Miki flåsade och la sig än här än där. Allt emellanåt hasade vi ett varv runt kvarteret. Så ringde jag Gabi och föreslog ett glas i hennes bar vid Nova cesta i Trešnjevka. Hon sa ja, men tyckte att vi skulle vänta ut värmen lite. Vid halv åtta tog Miki och jag spårvagnen västerut. Det var varmt i vagnen men ungefär halvvägs längs Vukovarska kände vi ett väderomslag genom de öppna fönstren. Värmen fortsatte men kastvindar började rycka i det som gick att rycka i. Vi bytte vid Tehnički muzej och sedan var det bara två stopp till Trešnjevački trg. Värmen var kvar när vi klev av men vinden gjorde sina anfall. Vi travade på längs Nova cesta.
Snart var vi framme vid Gabis bar som visst heter ”No Sikiriki”. Jag valde ett bord under gröna Pan-parasoller och strax dök Gabi upp på cykel. Vi beställde gemišt av den sportiga varianten med extra mycket vatten. Det var ju varmt. Miki fick också sitt vatten.
Efter kanske en halvtimme började vinden tillta och den ryckte allt häftigare i parasollerna. Vi låtsades som ingenting och pratade om vårt. I fjärran började det blixtra och mullra. Vi tänkte något om att det väl kunde dra förbi. Folk i uteserveringen började beställa taxi eller helt enkelt bara samla ihop sig och sina saker för att ge sig av. Vi framhärdade. Blixtarna kom närmare och så plötsligt började regnet ösa. Vi beräknade tid och avstånd på ett sorglöst och oprecist sätt, Miki vantrivdes med blixtarna, men höll sig lugn. Skulle jag beställa en taxi? Vilket bolag tar hundar? Vi funderade lite hit och dit. Vädret blev argare och till slut gick det inte att sitta ute, så vi gled in i barens inre och beställde mera för att kunna fundera.
Vi satt ganska bra och glömde eller lät vår belägenhet bero. Ute blixtrade det men inne var det varmt och svettigt även om dörrarna var öppna åt båda hållen. Då och då reste sig någon av oss för att spana genom den bakre dörren. Hur såg vädret ut? En gång när Gabi var och kikade i dörren fick jag syn på en man i halvmörkret. Väldigt vad lik han är Zoran Milanović, tänkte jag lite förstrött. När Gabi kom tillbaka sa hon: Gissa vem jag såg? Nej, eller jo, svarade jag, kanske Zoran Milanović? Ja, skrattade hon, han känner kanske den berömda komikern som äger baren. Vi flamsade lite kring detta med kändisar och blixtarna lyste upp rummet. Nu går sista spårvagnen, sa någon av oss lite viktigt, så där som man gör när man vet saker. Vi började ringa olika taxifirmor, men fick nej till Miki som ju är hund. Vi drack lite till och klagade utan större allvar på sakernas tillstånd, regnet smattrade aggressivt och blixtarna ritade otäcka figurer. Och det mullrade dovt liksom ur underjorden. Till slut fick jag tag i en taxi som var beredd att ta med Miki, som ju inte är någon stor hund. Vi betalade, rusade ut, Gabi högg sin cykel och strax var taxin där och Miki och jag dröp in i den. Ja, och resten är inget att berätta.