Kategori: Berättelser ur livet

Vi upplever de sista augustidagarna. Idag var vi nästan hela dagen vid Jarun. Det är varmt, men inte hett, temperaturen rullar runt trettio grader på eftermiddagen, men det bränner inte. Allt är mycket stilla. Människorna, de få som syns till, ligger lata i vattnet eller står och pratar, all simning går långsamt och är mest ett vilande i vattnet. Miki dricker bland näckrosorna som är ganska många så här års.

Stora fiskar hoppar ibland upp ur vattnet och skapar sitt vågskvalp. Jag badar och simmar lite planlöst, går i och går upp med ojämna mellanrum. Vattnet ger en tunn svalka men ingen kyla finns i det. Det verkar inte ha någon speciell temperatur. Miki och jag ligger på stranden, jag läser och han spanar. Efter några timmar kommer matsäcken fram som vi delar: bröd, ost, plommon och persikor. Jag har vatten i en flaska, Miki har hela sjön.

Ön har ändrat utseende igen. Den har blivit borstig under träden och man kan inte längre titta tvärs igenom. Det tycker jag är bra för en ö behöver hemligheter. Dessa dagar är en flik av evigheten antingen de tar slut eller inte. Evigheten är bortom början och slut. Och allt är mycket stilla och liksom givmilt.

Så långt jag kan minnas har jag haft en – nog oftast hemlig – längtan till Södern, detta utan att egentligen veta vad Södern är eller var den finns. Söder har alltid varit det manande väderstrecket, dit bar och bär vägarna. Redan som barn anade jag dess lockelse. Och nu lever jag sedan ganska länge söder om alla de platser där jag en gång bott, om än bara obetydligt sydligare än min ungdoms stad Domodossola. Men också från Zagreb kastar jag längtansfulla tankar mot Södern. Här har jag också insett att söder inte bara är ett väderstreck utan också en stämning, en livshållning kanske. Och namnet på det tjocka makedonska rödvinet T’ga za Jug talar om en längtan, en smärtfyllt vibrerande längtan hem till sig själv. Jag tänker på det varje gång jag dricker av det och det bär i sig en känslans visdom; den varma närvaron: tillvaron.

Under mina ofta inte särskilt långa resor söker jag Södern. Jag reser sedan snart åtta år alltid med min lille vän Miki, som går på fyra säkra fötter, alltid klädd i tjock svartkrullig ullrock. Vi hindras ibland tillfälligt av att han är hund, men vi finner utvägar. För några dagar sedan nådde vi in plats som fick mig att tänka att jag kanske nått fram. Vi kom söderifrån (!), från Pula, med ett nästan tomt lokaltåg. Resan tog tio minuter men vi hann ändå passera en station, Šijana. Vi steg av på en liten grustrottoar och klev sedan över spåren, för byn ligger på den andra sidan. Och så var vi i Galižana eller kanske snarare Gallesano, för här lever fortfarande många italienare kvar från den gamla tiden och många fortsätter att tala sin istro-veneto. I byn finns två barer som tillhör Circolo italiano och en mer kroatisk bar. Fast språkgränserna är ganska suddiga och jag lärde mig snart att hoppa hit och dit mellan språken. Och där på språktröskeln tänkte jag ibland: Är det detta som är hemma?

Av gubbarna på Circolo italiano lärde jag mig att den här delen av Istrien är den varmaste, här regnar det ”aldrig” och vintern tittar in en stund runt årsskiftet men utan snö och utan kyla. I den korta evighet då Miki och jag uppehöll oss i byn höll vi oss inne bakom tjocka murar mellan ett och sex för då glödde världen ute i solen. Livet levdes på morgonen, förmiddagen och kvällen och kvällen gick in i natten. Någon frågade mig vad jag gjorde i Zagreb och varför jag inte valt södra Istrien till hem. Jag svarade något svävande. En annan berättade att han varit i Zagreb en gång, men att det var förfärligt långt dit och att han inte kunde begripa hur man kunde leva där. Jag förstod honom bättre än jag ville, samtidigt som jag ju visste att jag inte kunde välja Gallesano framför Zagreb. Det saknas något i mig för att göra ett sådant val. För mig är paradiset inte en plats där jag kan slå mig ner och bara trava på och finnas. Avståndet behövs för att göra det till paradis och längtan till Södern måste levas från en plats en bit bort. Men jag anar att jag sällan varit så nära Söderns hjärta som just de där dagarna på terrassen till Circolo italiano under den brännande solen i Gallesano. Och under kvällarna när hettan så småningom lättade på sitt grepp.

Sommaren har ställt upp sitt stora skåp, solhettan har snart svett bort det svindlande lindruset, svanungarna börjar bli stora.

Det var igår kväll och vi satt där i halvmörkret på Orient Express, vi, dina vänner från de olika tiderna. För varandra, och i hemlighet också för dig, lade vi fram flikar av den du varit och ännu är i våra liv.

Under den kallare delen av året har vi ofta haft besök av Trappkatten här. Den brukade få mat av vår granne tvärs över. Den här vintern har den inte synts till men i stället har en ny trappkatt börjat dyka upp här. Den är rödfläckig och ibland lite påstridigare än den första. Påstridigheten visar sig i att den försöker smita in hos oss när jag öppnar dörren. Den verkar inte förstå att den utsätter sig för livsfara, eftersom Miki är en farlig kattjägare. Fast kanske vet Rödkatten något jag inte vet om Miki, men jag kan inte ta några risker, jag vill inte ha något blodigt slagsmål vid min tröskel. Båda katterna har egentligen ett slags hem i ett hus tvärs över gatan, men husets ägare är ofta borta och verkar inte vara så noga med katterna, fast kanske är det så att katterna, som väl är fyra, helt enkelt flyttat in i trädgården där utan att människorna haft med saken att göra. Ja, och människorna bjuder på mat och släpper då och då in katterna – när de är hemma. Det finns inte mycket att säga om detta. Och katterna är kloka och hittar olika sätt att klara sig när omständigheterna är kärvare.

När Miki och jag nyss var på väg uppför trapporna märkte jag först ingenting särskilt, men så fick jag en känsla av luften i trapphuset andades av någon tredje och så spändes kopplet. På den lilla avsatsen mellan de två trapporna kastade jag en blick uppåt och där satt Rödkatten.

Miki blev ivrig och jag blev vaksam, fast ändå var nyfikenheten mycket tydligt där. Vad händer nu? Djurblickarna möttes.

Vi nådde den övre avsatsen med hårt spänt koppel och så kom det svåra ögonblicket när jag skulle pressa in nyckel i låset. Katten satt stilla men alldeles för nära och Miki försökte slita sig medan han gav ett helt nytt ljud ifrån sig. Vad sa han? Jag fick in nyckeln, vred om den, tryckte ner handtaget och föste med ena benet in Miki med halvmilt våld i hallen. Katten satt blickstilla, bara öronen rörde sig.