Härom dagen fick jag av Thorvald ett kedjebrev med fyra/fem frågor om mina böcker. (Den femte uppgiften bestod i att skicka brevet vidare till fem personer.) Jag svarade i hans blogg, men jag har sedan brutit kedjan, eftersom jag inte är någon anhängare av kedjebrev. Jag ser nu i bloggvärlden omkring mig att svaren på dessa frågor poppar upp både här och där och då tänkte jag – varför inte här också? Därför har jag tagit texten jag skickade till T. och med några små förändringar satt in den här under pausträdet:
Antal böcker jag äger: Jag vet inte; det står ett par tusen böcker i vardagsrummet (en gång försökte jag räkna dem, men jag gör inte om försöket nu), alla är inte mina, en del är min mans. Barnen eller ungdomarna har i alla fall de flesta av sina i sina rum. Jag kan inte läsa dem som är på tjeckiska och min man kan inte läsa dem som är på tyska (inte utan stor svårighet i alla fall) och italienska.
Senast köpta bok: Jag vet inte vilken jag ska utnämna till sist köpt – jag har köpt rätt mycket böcker under den här våren. Jag drar till med två som ligger överst i det som jag tror är den sista inköpshögen: Andrzej Stasiuk: ”Galizische Geschichten” och Terésia Mora: ”Seltsame Materie”.
Senast lästa bok: Jag är inte riktigt säker. Ofta läser jag tre-fyra böcker samtidigt och detta liksom ”lappas på” undan för undan. En av de böcker jag håller på och läser just nu är ”Rubenstock und das Gesetz der schiefen Ebene” av Wolf Achilles. Det är en märklig berättelse om en man som i sin barndom plötsigt övergavs. Han blev till en kentaur eller en som inte hör hemma någonstans. Boken griper tillbaka på antik mytologi, men utspelar sig på en nutida psykiatrimottagning. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den här boken…
Fem böcker som betyder mycket för mig: Den här frågan känns också besvärlig. Var ska jag dra gränsen? Kommer jag hålla med mig själv imorgon? Det är så många böcker som betyder något för mig. Jag försöker, men jag lovar inte att jag lyckas:
”Faust I”, J.W. Goethe: Jag har läst den här boken 15-20 gånger och den är fortfarande full av nyheter varje gång. Det är ett drama om det mänskliga livet, om kampen för att förstå tillvaron.
”Il giardino dei Finzi-Contini”, Giorgio Bassani: Den är den tredje delen i en romancykel på sex delar, ”Il romanzo di Ferrara”. Det som särskilt fascinerar mig är en av huvudpersonerna i romanen, den unga flickan Micòl Finzi-Contini, hennes tragiska öde och hennes gåtfulla väsen.
”Effi Briest”, Theodor Fontane: Detta är en roman som jag tillbringat några år tillsammans med – jag har läst den ett tjugotal gånger, jag har skrivit om den och analyserat den och ändå har den kvar sin fräschör när jag slår upp den igen. Personerna i romanen är sällsynt levande, inte bara huvudpersonerna utan minsta bifigur har liv.
”Daghus, natthus”, Olga Tokaczuk: En fascinerande roman jag läst alldeles nyligen.
”Molloy”, Samuel Beckett: Det är något alldeles särskilt över denna berättelse. Den blinde luffaren Molloy stretar sig fram på kryckor eller hasar på magen i smutsen så fort han kan undan en förföljare. Jag skrattar av medlidande (kan man det?) när jag läser detta – allt är så förtvivlat hopplöst, men samtidigt så underbart modigt.
Ja, här skulle det då vara slut. Fem är fem. Jag skriver ändå upp några av dem jag kanske skulle satt överst på listan en annan dag än just denna: ”Racconti romani” av Alberto Moravia , ”Bagheria” av Dacia Maraini och ”Esilio” av Enzo Bettiza. Hermann Hesses ”Siddhartha” är en oförglömlig bok från min ungdom, en annan är Agnes von Krusenstjernas ”Tony växer upp” och Cora Sandels böcker om Alberte hör också till min ungdomsläsning. Else Lasker-Schülers och Edith Södergrans dikter vill jag gärna nämna. Giovanni Vergas noveller hör även de till det allra bästa jag läst. Kleists hisnande berättelser. Och Zagajewskis dikter; den här läste jag för en stund sedan och skrev av den:
Postumt opus
Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.
Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.
En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?
Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.
Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?