Jag har grävt lite i mina lådor och hittade igår en liten uppsats jag skrev om Else Lasker-Schüler i slutet av sjuttiotalet. Nu har jag tagit bort de flesta referenser och hänvisningar, så att texten blir mer behaglig att läsa. Här är det första avsnittet, som är ett slags biografi:
Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam, im Rheinland. Ich ging bis 11 Jahre zur Schule, wurde Robinson, lebte 5 Jahre im Morgenlande, und seitdem vegetiere ich.
Jag har valt att börja biografin med denna ofta citerade ”självbiografi” som bland annat återfinns i Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmerung”, för att den ger en bra bild av Else Lasker-Schülers inställning till det borgerliga livsmönstret. Inte bara i sin diktning utan också i det verkliga livet försökte hon sudda ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Hon gav sig själv och sina vänner poetiska namn och levde sig in i denna av henne själv skapade värld. Hon föddes 1869 i Elberfeld vid Wuppertal av judiska föräldrar. Modern, som dog när Else L-S var 21 år, kom att bli en av de stora inspirationskällorna genom hela hennes författarskap:
War sie der große Engel,
Der neben mir ging?
Under barndomen hade förutom modern också hennes bror Paul stor betydelse för henne. När hon var tolv år dog han och i sitt prosaverk ”Konzert” beskriver hon den döde brodern så här: Ein Heiligenschein lag um seine Sonnenhaare – er lächelte, er war reinen Herzens gewesen und schaute den lieben Gott. Efter honom kom senare hennes ende son att få sitt namn. Hon älskade sin son Paul mer än allt annat i världen, men hon kände sig ofta misslyckad som mor:
Wo soll mein Kind hin?
Ich baute keinen Pfad froh,
Alle Erde ist aufgewühlt.
Hans tidiga död blev ett fruktansvärt slag för henne och hon sörjde honom hela livet.
Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahre sterben, mein Kind –
Denna händelse kom att förändra henne mycket. Hon blev ödmjukare och sökandet efter Gud och livets mening blev viktigare för henne än tidigare.
Två gånger gifte hon sig, men båda hennes äktenskap bröt samman. Tillsammans med sin förste man kom hon att flytta till Berlin, där hon under många år förde ett oroligt bohemliv med konstnärskaféet ”Café des Westens” som enda fasta punkt. Där kom hon att umgås med med många av den tidens unga författare och konstnärer; bland andra målaren Franz Marc och författarna Gottfried Benn och Georg Trakl. Om Marc, som dog i första världskriget, säger hon i en prosadikt:
Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.
Också sin vän Georg Trakl förlorade hon i första världskriget.
Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heligen Krieg zog.
– Dann wußte ich, er war gestorben –
Med Gottfried Benn hade hon en kort och intensiv kärlekshistoria. Han kom så småningom att lämna henne:
Aber dein Herz läßt keine Meere mehr ein
O du!
Som judisk författarinna bliv hennes situation i Tyskland under 30-talet snart ohållbar. Året efter att hon hade fått Kleist-priset (1932) förbjöds hennes böcker. Samma år flydde hon till Zürich, där hon till en början kom att leva mycket fattigt; hemlös och utan vänner. I ett brev till vännerna Ernst och Ruth Ginsberg säger hon : Ich will nicht schreiben wie mirs ging. Erste Tage logierte ich am See…
Dikten ”Ich liege wo am Wegrand” uttrycker också hennes smärtsamma upplevelse av landsflykten, fattigdomen och ensamheten som följde ur den:
Ich liege wo am Wegrand übermattet –
Und über mir die finstere kalte Nacht –
Und zähl schon zu den Toten längst bestattet.
Fram till 1939 levde hon som flykting i Schweiz med två avbrott för resor till Israel. 1939 åkte hon dit en tredje gång och bosatte sig då i Jerusalem, staden som hon hade drömt om sedan barndomen:
Gottes Herz ist: Jerusalem
Hennes sista år blev svåra. Det moderna Jerusalem hade inte mycket gemensamt med hennes dikters heliga stad och hon mötte mycket lite förståelse bland stadens invånare. Dessutom gjorde fattigdomen hennes liv hårt. 1945 dog hon. Vid begravningen lästes hennes dikt ”Ich weiß”:
Ich weiß, daß ich bald sterben muß
Es leuchten doch alle Bäume
