Floden Lamone ringlar sig lojt genom landskapet. Tätt intill varandra på de leriga flodbankarna ligger små koloniträdgårdar. Här växer det tomater, auberginer, pumpor, zucchini och mycket annat. Fruktträd finns det också: aprikos, persika och fikon. Ännu är bara aprikoserna mogna.
Vi korsar floden och följer Via Cesarolo ut från Faenza in bland persikoodlingarna och når så småningom fram till gården La Curbastra. Det är hett och marken är torr och sprucken. Den nordiskt blonda Giulia kommer ut från ett av husen och möter oss på gårdsplanen. Vi visas till vårt rum som är mörkt och förhållandevis svalt – ett bra rum, tycker jag. Strax efteråt serveras vi en sallad som vi äter under ett litet soltak invid brunnen tillsammans med Alessandro, gårdens ägare, och hans bror Antonio. Vår labrador Londi bekantar sig under tiden med gårdshundarna Senior och Junior.
Här på gården lär den berömde matematikern och fysikern Gregorio Ricci-Curbastro ha tillbringat några år av sitt liv. Det är efter honom gården har sitt namn. Curbastros forskning var en av utgångspunkterna för Einsteins realtivitetsteori, får vi veta. Vi får också veta att Giulia är Alessandros flickvän och att hon kommer från Lettland och att de flesta av lantarbetarna på gården är från Rumänien och Moldavien – italienare är för dyra nu för tiden.
Dagen därpå åker vi in till Faenza. Det är en besynnerlig stad, både fascinerande och tråkig. Den lovar mer än den håller, kan man säga, men den lovar gång på gång. I centrum ligger de två avlånga torgen Piazza del Popolo och Piazza della Libertà på rad efter varandra. De ser först intressanta och lockande ut med sina ändlösa draperiförsedda portiker på båda sidor, men efter en stund tar de liksom musten ur oss. Och i juli är det hett här. Londi vet ibland inte var hon ska sätta ner tassarna. 
Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?
Vi stannar några dagar på La Curbastra, det är så varmt att tiden liksom blir tjockflytande. Tidigt på morgnarna, innan hettan ännu slagit till, småspringer Londi och jag den dammiga lilla vägen uppför flodbanken och så ner på flodsidan. Sedan följer vi Lamone längs raden av koloniträdgårdar. Överallt ser vi gubbar och gummor som står böjda över sina täppor, de passar på att utföra sina sysslor i morgonsvalkan, efter klockan åtta går man hem. Landet intill floden är fritt, säger de, men blir det översvämning så förlorar man allt och detta hände så sent som förra året. Londi tar sig varje morgon ett dopp en bit uppåt floden, där vattnet är mindre grumligt och det finns några djupa ställen. På tillbakavägen träffar vi ofta Agostino och Carlo som har sina kolonilotter mitt för La Curbastra. En dag säger Carlo att han gläder sig över ”questa bella presenza al fiume”. Var det mig eller Londi han menade med denna förfinade komplimang?
Ett svar på ”Förra sommaren på La Curbastra”