Kłodzko – Glatz

En och annan läsare kanske minns att jag i september gjorde en resa till trakten kring Nowa Ruda i Polen – en resa i sökande efter platserna i Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. En dag under den här resan tillbringade vi i Kłodzko ett stycke söder om Nowa Ruda. I Tokarczuks roman reser man för övrigt vid flera tillfällen till Kłodzko:

bro

utblick

gata

Förutom att titta på sjäva staden ville jag också av en särskild orsak se fästningen. Nu vet jag inte om ni minns handlingen i Fontanes roman ”Effi Briest” så för säkerhets skull kommer här först en liten resumé och bakgrundsteckning (som en del av er känner igen):

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

Innstetten dödar alltså Crampas i en duell. Som straff för detta (dueller var officiellt inte längre tillåtna på den här tiden) får Innstetten tillbringa sex veckor i fängelse. Så här står det om detta i romanen – det är barnflickan Roswitha som berättar för Effi, när de båda åter träffas efter en lång tid:

Endlich aber fand sie sich und sagte, daß der gnädige Herr nun wieder aus Glatz zurück sei; der alte Kaiser habe gesagt, ”sechs Wochen in solchem Falle sei gerade genug”, und auf den Tag, wo der gnädige Herr wieder da sein würde, darauf habe sie bloß gewartet, wegen Annie, die doch eine Aufsicht haben müsse.

Innstetten fick alltså tillbringa sex veckor på fästningen i Glatz och Glatz heter idag Kłodzko och det här är ett hörn av fästningen:

fästning

Pan/Pani pozwoli?

polnisch

För några veckor sedan kom den här lilla boken i ett paket hit till mig – från Agnes som också köpte en likadan till sig själv. Efter vår gemensamma resa i gränslandet mellan Tyskland och Polen i våras har vi båda – var och en på sitt håll – tänkt att vi borde lära oss åtminstone lite polska.

Kanske kan jag ta ett första steg här. Jag börjar med att hälsa:

Dzień dobry!

Och så säger jag tack:

Dziękuję.

Nu tittar jag lite bland rubrikerna och stannar vid ”Verständigung”:

Słucham? (Hur sa?)
Co to znaczy? (Vad betyder det?)
Nie rozumiem. (Jag förstår inte.)

Nej, nu tar vi något annat. Jag går till rubriken ”Urlaub aktiv”:

Jak daleko jest do plaży? (Hur långt är det till stranden?)
kosz plażowy (strandkorg)
Czy pan (pani) gra w szachy? (Spelar Ni schack?)
kucyk (ponny)

OK, nu kan vi både strandkorg och ponny. Do widzenia.

Ukraina – från orange revolution till vit fläck

Ukraina

För så där ett år sedan hade vi nästan daglig rapportering från Ukraina i svenska media. ”Den orangea revolutionen” blev ett uttryck i var mans mun och medierna tävlade om att ge Jusjtjenko sitt stöd och att visa sin motvilja mot dennes motståndare Janukovitj. Sedan gick några månader med sporadiska nyheter från Ukraina och därefter tog tystnaden överhanden.

Nu har det börjat sippra ut en och annan Ukrainarelaterad notis igen. Dessa handlar mest om Janukovitjs besök i Sverige. Janukovitj är nämligen här för att, som det heter, studera svensk kommunal demokrati. Och Janukovitj håller tal på Utrikespolitiska institutet om det han kallar Jusjtjenkos misslyckade politik. Svenska institutet (!), UD och Kommunförbundet är också med och visar Janukovitj Sverige. I vår är det parlamentsval i Ukraina.

Vad har hänt? Är allt från förra året glömt? Lägger vi helt enkelt bara på en annan platta nu? Varför finns det ingen kontinuerlig rapportering från Ukraina här? Eller har jag missat någonting…

I drömmen såg jag en varg

Jag har bläddrat och läst i det lilla häftet ”Ord från Lettland”, som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg 2004. Och jag har valt ut en liten liten dikt av Valts Ernštreits. Så här ser den ut:

I drömmen såg jag en varg.
Han hade din röst
och snöyra bakom ryggen.

Den är storlagen i sin litenhet och jag läser den en gång till och så ännu en gång. Vem är då Valts Ernštreits? Jag hitter en liten text om honom i häftet. Den här:

Valts Ernštreits är född i Riga 1974. Han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska. Ernštreits är doktorand vid universitetet i Tartu, han skriver essäer om det liviska språket och kulturen, undervisar i liviska vid universiteten i Tartu och Riga. Han är frilansöversättare och journalist, vice ordförande för Liviskt Kulturcentrum. Som konstnär har han medverkat i en rad utställningar, bland annat i Tallin och Helsingfors. En diktsamling ”Inter/rational” (2004) är översatt till estniska , finska och nederländska.

Ernstreits

Nu var det ju egentligen inte meningen att det här skulle handla om språkliga minoriteter, men när jag läser ”han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska” ja, då kan jag inte låta bli att tänka och säga något om detta – även om det ju fortfarande är vargdikten som är kärnan. Fast kärnan har hamnat väldigt högt upp, liksom strax innanför skalet. I alla fall – liviska och han undervisar i liviska. Vem läser liviska? Och skriver han sina dikter på liviska? Vem talar han liviska med?

Jag slår upp första kapitlet i boken ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson (det är en lånad bok och lånet har blivit alltmer utsträckt). Där kan man bland annat läsa det här om liviskan:

Liverna är de äldsta invånarna i dagens Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz.

Hugo von Hofmannsthal

![Speigel](/wp-content/PICT1/PICT1477_1.jpg @alignright)I Spiegel spezial Bücher 2005 läser jag om en nyutkommen biografi över Hugo von Hofmannsthal. De inledande raderna lyder så här:

Wunderkind der Lyrik, Nervenbündel und widerwilliger Libretto-Lieferant – Hugo von Hofmannsthal hatte viele, allzu viele Facetten. Ulrich Weinzerl porträtiert ihn dennoch bravourös.

Enligt artikelförfattaren har Ulrich Weinzerl lyckats väl mot alla odds, eftersom Hofmannsthal är mycket svårfångad som person, hans verk är oöverskådligt och han dessutom inte har mycket till övers för vad han kallar ”den läppischen Biographismus” (ungefär ”den larviga biografismen”). Ja, slutraderna över Weinzerl är närmast översvallande, kanske borde jag läsa den här biografin för att se om det är sant:

Mehr als diese Glanzleistung luzider Prosa hätte auch der Biografien-Skeptiker Hofmannsthal sich nicht erträumen können.

Hofmannsthal

Fast egentligen tänker jag först av allt på dikten ”Ballade des äußeren Lebens” när jag ser Hofmannsthals namn, en honungstung dikt jag tycker är oändligt vacker:

Ballade des äußeren Lebens

Und Kinder wachsen auf mit tiefen Augen,
Die von nichts wissen, wachsen auf und sterben,
Und alle Menschen gehen ihre Wege.

Und süße Früchte werden aus den herben
Und fallen nachts wie tote Vögel nieder
Und liegen wenig Tage und verderben.

Und immer weht der Wind, und immer wieder
Vernehmen wir und reden viele Worte
Und spüren Lust und Müdigkeit der Glieder.

Und Straßen laufen durch das Gras, und Orte
Sind da und dort, voll Fackeln, Bäumen, Teichen,
Und drohende und totenhaft verdorrte…

Wozu sind diese aufgebaut? und gleichen
Einander nie? und sind unzählig viele?
Was wechselt Lachen, Weinen und Erbleichen?

Was frommt das alles uns und diese Spiele,
Die wir doch groß und ewig einsam sind
Und wandernd nimmer suchen irgend Ziele?

Was frommts, dergleichen viel gesehen haben?
Und dennoch sagt der viel, der ”Abend” sagt,
Ein Wort, daraus Tiefsinn und Trauer rinnt

Wie schwerer Honig aus den hohlen Waben.