Författare: Bodil Z

Jag säger inte att ”Buddenbrooks” är en roman om en överläpp, men romanen innehåller allt en berättelse om en överläpp, en berättelse som sträcker sig genom hundratals sidor av romanen.

I ”Buddenbrooks”(1901) finns en kvinnlig romanfigur som Thomas Mann behandlar med en särskild ömhet: Tony Buddenbrook. Hon dyker som liten flicka redan upp på första sidan och hon finns med ända till slutkapitlets sista rader. Tony är något av ”det verkliga livets” röst i romanen. Hon är så äkta (också när hon hycklar och gör sig till), så okonstlad, så helt sig själv genom alla strider och tillkortakommanden. Det går inte att ta miste på att Thomas Mann på ett särskilt sätt känner för denna romangestalt.

Många har funnit likheter mellan Tony och Fontanes Effi i ”Effi Briest”(1895). Och visst finns det mycket som förbinder dem, inte minst deras skapares varma känslor för dem. Och nog kan det vara så att Thomas Mann låtit sig inspireras av Fontane här. ”Han är vår far”, skriver han 1910 i en essä apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. (För övrigt heter en av romanfigurerna i ”Effi Briest” Buddenbrook.) Fast de varma känslorna är ganska olika om man ser lite närmare på dem. Fontane är förälskad i Effi, det går knappast att betvivla, Thomas Mann håller av Tony som en syster eller en nära vän. Han är fascinerad av hennes förmåga att verkligen leva och glädja sig och sörja, utan alla de tvivel han själv brottas med.

Under romanens gång dyker Tony upp om och om igen ständigt sig lik och ständigt stadd i människolivets naturliga förändring. I början av romanen är hon en liten flicka och i slutet en åldrad kvinna. Thomas Mann kommer på sitt speciella thomasmannvis gång på gång tillbaka till vissa detaljer i Tonys utseende och sätt att vara och tala. Ett sådant tema är Tonys överläpp, som skjuter ut en aning på ett charmfullt och karakteristiskt sätt. Detta överläppsmotiv spelas genom romanen upp i en lång serier variationer. Jag ska inte bjuda på någon ändlös serie här utan jag nöjer mig med tre citat, som vi kan titta på. Först här en liten scen från början av romanen:

Unter dem Strohhut quoll ihr starkes Haar, dessen Blond mit den Jahren dunkler wurde, natürlich gelockt hervor, und die ein wenig hervorstehende Oberlippe gab dem frischen Gesichtchen mit den graublauen, munteren Augen, einen Ausdruck von Keckheit, der sich auch in ihrer graziösen kleinen Gestalt wiederfand; sie setzte ihre schmalen Beinchen in den schneeweißen Strümpfen mit einer wiegenden und elastischen Zuversichtlichkeit.

Alla detaljer i den här bilden av den lilla flickan Tony utstrålar charm och en glad, naiv livsvilja, som författaren liksom verkar njuta av att frammana.

Drygt hundra sidor senare målar Thomas Mann den här bilden av Tony. Ett antal år har gått och lite syns det, men det mesta är sig likt, inte minst själva uttrycket:

Ihr starkes aschblondes Haar, mit einer dunkelroten Sammetschleife geschmückt, war über der Strirn gelockt. Obgleich, wie sie selbst wohl wußte, ihr Äußeres seinen Höhepunkt bereits erreicht hatte, war der kindliche, naive und kecke Ausdruck ihrer etwas hervorstehenden Oberlippe derselbe geblieben, wie ehemals.

Och vid nästa citat befinner vi oss ungefär tvåhundra sidor senare eller strax efter mitten av romanen. Tony har i hastigt mod brutit upp från München, där hon bor med sin andre man Herr Permaneder. Hon har överraskat honom tillsammans med en tjänsteflicka och nu vill hon lämna honom:

Sie sah bleich und angegriffen aus, ihre Augen waren gerötet, und ihre Oberlippe bebte wie früher, wenn Tony als Kind geweint hatte.

Där är den kära överläppen igen. Tony har hunnit bli ytterligare lite äldre och hon har råkat ut för ännu en rad besvikelser, men hon är fortfarande fylld av kraft och hon är fortfarande författarens favorit. Hennes överläpp är som ett slags symbol för hennes väsen, en bild av livsvilja och livsaptit med ett stråk naivitet och lite fåfänga. Och kanske framför allt – i den här beskrivningen av överläppen ser vi ännu en gång hur fäst Thomas Mann är vid denna romangestalt.

Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som livets mening och omöjlighet.

I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Jag börjar berättelsen inom mitt synfält, men var början finns vet jag inte. Lika lite som jag vet hurudan den är. Självfallet anklagar jag fel personer, jag förvrider och förvränger allt. Jag slingrar mig som en mask gör för att vrida sig av kroken.

Bäst vore att skylla på ödet som lät mig födas till ett omöjligt land där det bor lite över tre miljoner människor som talar ett språk som ingen annan i hela världen begriper. Och inte nog med det. I detta land talar mina föräldrar ett annat språk, som bara en tiondedel av befolkningen begriper. Mina föräldrars sätt att uttrycka sig är dessutom sånt att bara en hundradedel av tiondedelen förstår det. I själva verket bryr de sig inte ett dugg om resten av folket. Däremot är de storsinta nog att hata hela det ryska folket som är deras granne. Självfallet har de aldrig försökt lära sig ryska så de begriper inte ett ord av vad tvåhundra miljoner människor säger och tänker och det är de stolta över.

I detta land såg jag dagens ljus sex år efter ett segerrikt krig där den ena hälften av folket hade besegrat den andra hälften.

Så här börjar Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8”, första delen i en självbiografisk romansvit. Jag är på strövtåg ibland bokhyllorna – sådant händer allt emellanåt – och har av en slump hamnat på Brändövägen. Och fastnat. Boken verkar vara skriven med ett slags återhållet men nästan glatt ursinne. Tikkanen skruvar ner sina ord i marken med metod och precision, också där det alls inte finns någon mark. Texten är skriven med magnetkniv. Jag slår upp boken än här än där och märker att det egentligen går bra att börja läsningen var som helst.

Jag har hittat ett slags recension av boken av Tuula Polojärvi från 1999, som innehåller en del godbitar. Läs här.