Författare: Bodil Z

Allt emellanåt tar jag fram diktsamlingen ”Törst” av Adam Zagajewski. Idag tänker jag läsa dikten ”Snöyra” för er:

Vi lyssnade länge på musik –
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.
Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.
De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

Jag genomfars av en ilning av lycka över hur livliga de döda är här. Så vilda, så fria!

PS Översättningen är gjord av Anders Bodegård – en mästerlig översättare, inte en enda falsk ton i hela diktsamlingen.

Jag tänker uppehålla mig ännu en dag i Goethes Faustdrama. I förra kapitlet rörde vi lite vid häxans kunskapssyn, så nu tycker jag kanske det kan vara dags att låta Faust berätta om sina tankar och tvivel kring denna fråga. I dramats första scen – om man bortser från de tre inledningarna – sitter Faust i sin högvälvda, trånga gotiska kammare och suckar och förtvivlar:

Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie!
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;
Heiße Magister, heiße Doktor gar
Und ziehe schon an die zehen Jahr,
Herauf, herab und quer und krumm,
Meine Schüler an der Nase herum –
Und sehe, daß wir nichts wissen können!
Das will mir schier das Herz verbrennen.

(Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin och juristeri
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi.
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!
Magister kallar man mig dock,
ja, rent av doktor – min lärjungeflock
drar jag vid näsan sedan tio år,
i krokar och i krumbukter det går.
Att vi intet kan veta förstår jag och märker,
och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.)

Vi har gjort en kringgående rörelse och först fått oss till livs vad den unge studenten, vad Mefisto och vad häxan tänker om vetandet (se föregående två inlägg) och nu har vi hamnat hos Faust i början av dramat. Faust ser att allt det vetande han samlat genom långa arbetsfyllda år inte har fört honom en tum närmare verklig kunskap. För Faust är kunskap Upplysning eller Språnget – för att nå kunskap (om man alls kan nå den) måste man på liv och död bryta igenom en barriär, man måste byta dimension, man måste lämna sitt gamla jag. Kunskap är något absolut – antingen har man den eller så saknar den. Det finns ingen väg dit. Man är där eller man är inte där. Ack!

Jag stannar upp lite i Faust och funderar lite mer över kunskap och vetande. Jag går till Häxköket för att få en ny vinkel. Häxan räknar här på häxvis hit och dit och hur som helst och sedan säger hon:

Die hohe Kraft
Der Wissenschaft,
Der ganzen Welt verborgen!
Und wer nicht denkt,
Dem wird geschenkt,
Er har sie ohne Sorgen.

*(Fördold, förglömd,
för världen gömd
är den hemliga, höga förmåga
som ödet skänker
åt den som ej tänker

• han får den utan plåga.)*

Aha, ödet skänker en hög förmåga åt den som inte tänker. Tja… det kan nog vara så att tänkandet ibland är ett hinder för förståendet och förståndet.

Mefisto säger klokt:

Denn ein vollkommner Widerspruch
Bleibt gleich geheimnisvoll für Kluge wie für Toren.

(ty varken dåre eller klok
kan fatta det som går emot logikens lagar.)

Och sedan tar han Människan i örat eller nyper henne lite lätt i förståndet:

Gewöhnlich glaubt der Mensch, wenn er nur Worte hört,
Es müsse sich dabei doch auch was denken lassen.

(Och vanligtvis vill mänskan gärna tro
att det finns mening i de ord som hon får höra.)

I Faust I strax efter att vadet mellan Faust och Mefisto slagits, dyker en ung student upp i hallen utanför studiekammaren. Han vill tala med Faust, men Faust är för upprörd efter det som nyss skett, så han vill skicka bort honom. Då ber Mefisto att han ska få sköta saken. Han klär sig i Fausts långa kappa och bjuder studenten att stiga in. Den unge mannen är full av iver och börjar berätta om sig själv och sitt ärende. Han beskriver sina höga mål och sina förväntningar på studierna:

Ich wünsche recht gelehrt zu werden
Und möchte gern, was auf der Erden
Und in dem Himmel ist, erfassen,
Die Wissenschaft und die Natur.

(Jag vill bli höglärd och förstå
allt, allt på jorden och i himmelen,
naturen, vetenskapen likaså.)

Mefisto tittar roat på honom, skojar lite och säger sedan något riktigt invecklat och tillkrånglat. Studenten svarar:

Kann Euch nicht eben ganz verstehen.

(Jag kan inte följa er tankegång mera.)

Då ger Mefisto honom sitt recept på vad studier och forskning är:

Das wird nächstens schon besser gehen,
Wenn Ihr lernt alles reduzieren
Und gehörig klassifizieren.

(Det går när ni lärt er att reducera
alltihop, och klassificera.)

Är det Mefisto säger då lögn? Nej, det han säger är väl hur tråkigt sant som helst, men det är bara den ena sidan. Den unge mannens tankar är den andra sidan. Mefisto talar om systematik och metod och studenten om själva glöden och längtan efter vetandet.

Mycket i Faustdramat är uppbyggt på ett liknande sätt. På sätt och vis kan man säga att Faustfiguren och Mefistofiguren också kompletterar varandra eller går in i varandra. Faust vill väl snarast det goda, men han gör mycket ont. Och Mefisto vill det onda, men av och till blir utfallet ändå gott. Kanske kan man tala om en enhet mellan motsatserna.

Fast vad betyder egentligen Mefistos svar på Fausts fråga om vem han är?

Ein Teil von jener Kraft,
Die stets das Böse will und stets das Gute schafft.

(Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.)

PS Översättningen är gjord av Britt G. Hallquist.