Författare: Bodil Z

Jag har rotat lite på dolda ställen i en bokhylla igen och bland annat hittade jag några gamla nummer av Jakobs Stege, som det här från 1981:

Som bilden antyder finns det något av Roland Barthes här. ”Le plaisir du texte” heter texten i original och i Malou Höjers svenska översättning heter den ”I ordkonstens lustgård”. Jag väljer inte något med ”plaisir” utan jag fastnar direkt vid det lilla stycket om långtråkigheten – det känns så barthskt/bekant:

Det hjälps inte: att ha långtråkigt är ett komplicerat tillstånd. Man kommer inte ur det med en otålig eller avvisande gest. Långtråkigheten är lika dubbelbottnad som njutningen. Den infinner sig inte självmant och utan dolda motiv. Blir jag led på en babbel-text som man bett mig läsa, så är det egentligen därför att uppgiften inte tilltalar mig. Hur skulle det kännas ifall jag var förtjust i att åta mig den (ifall jag trivdes med att spela en sådan moderlig roll)? Långtråkigheten: en grådaskig spegelbild av vällusten, sedd från njutningens stränder.

Vad är det då som gör det här med tråkigheten och Barthes tillsammans så bekant för mig? För några år sedan läste jag hans självbiografi ”Roland Barthes par Roland Barthes” ( i engelsk översättning) och där fanns ett slags grundtema om tråkigheten – så minns jag det i alla fall. Jag bläddrar lite och hittar det här:

As a child, I was often and intensely bored. This evidently began very early, it has continued my whole life, in gusts (increasingly rare, it is true, thanks to to work and to friends), and it has always been noticeable to others. A panic boredom, to the point of distress: like the kind I feel in panel discussions, lectures, parties among strangers, group amusements: wherever bordom can be seen. Might boredom be my form of hysteria?

Bredvid den här passagen finns ett foto med den lilla texten: Boredom: a panel discussion.

Vad är det i det Barthes säger om tråkighet, som plötsligt för mig får tillståndet uttråkning att verka så alarmerande och samtidigt hissnande? Hur kommer denna sprittande dramatik in i segheten och trögheten? Eller hur blir detta förfärande, förlamande statiska så förskräckande, hotfullt dynamiskt?

I den tredje inledningen till Faust I, ”Prolog im Himmel”, sätts dramat in i ett ännu större sammanhang – det sätts i relation till det som är utanför tiden och rummet. I den här scenen spelas det för hela förloppet så centrala vadet – inne i själva dramat ingås ju det ödesdigra vadet mellan Faust och Mefisto – liksom upp i en annan tonart och de båda kontrahenterna är Gud och Mefisto. Här följer ett par viktiga repliker ur scenen:
• • •

Mephistopheles:
Was wettet Ihr? den sollt Ihr noch verlieren,
Wenn Ihr mir die Erlaubnis gebt,
Ihn meine Straße sacht zu führen!

(Mefistofeles:
Låt oss slå vad! Ifall du låter
mig verka på hans väg och karaktär,
så får du honom aldrig åter.)

Der Herr:
Solang er auf der Erde lebt,
So lange sei dir’s nicht verboten.
Es irrt der Mensch, solng er strebt.
…

Ein guter Mensch in seinem dunklen Drange
Ist sich des rechten Weges wohl bewußt.

(Herren:
Så länge jorden honom bär
må du få lov till det. En mänska felar
så länge som hon strävar där.
…

den goda mänskan med sin trängtans gåta,
hon vet den rätta vägen ganska väl.)

En inspirationskälla till ”Prolog i himmelen” är Jobs bok i Bibeln, där ju Satan får Guds tillåtelse att fresta Job. Här får Mefisto på ett liknande sätt tillåtelse att fresta Faust. Samtidigt är vadet i himlen ett slags förstorad spegelbild av vadet på jorden eller en transponering från den timliga sfären till evigheten.

Vadet som sådant är en dramatiserande vidareutveckling av pakten som fanns Goethes ”förlaga” folkboken om Faust. En pakt innebär ju ”om du får det av mig, så får jag det av dig” och slutet är därigenom (någonting) slutet. Ett vad är däremot två hypoteser som ställs emot varandra och där kan ingen veta hur det slutar. Ett vad har en helt annan dynamik än en pakt och vadet slitet liksom upp den bortre väggen i historien.

Idag fortsätter den lilla serien om Faust I och jag tänker nu titta lite på den andra inledningen som Goethe la till strax innan verket blev publicerat. Den första inledningen, ”Zueignung”, har tiden som sitt tema, den andra, ”Vorspiel auf dem Theater” (”Förspel på teatern”), handlar om verkets integrering i den omgivande världen. I scenen samtalar tre personer om vilka komponenter som är nödvändiga för skapandet av ett bra och verkningsfullt drama. (En förebild till detta hade Goethe funnit i det indiska dramat Sakuntala.) De tre personerna är Skalden, Gycklaren och Direktören, som var och en har sin speciella bild av vad som gör ett skådespel värdefullt. Jag har valt ut några replikavsnitt ur scenen som särskilt tydligt ger uttryck åt respektive persons synsätt:

Direktor:
Ich wünsche sehr, der Menge zu behagen,
Besonders weil sie lebt und leben läßt.
…

Bei hellem Tage, schon vor vieren,
Mit Stößen sich bis an die Kasse ficht
Und, wie in Hungersnot um Brot an Bäckertüren,
Um ein Billet sich fast die Hälse bricht.

(Direktör:
Den hop som lever och som också låter
sin nästa leva, vill jag göra nöjd.
…

På ljusa dagen, före fyra,
bör kassan locka till sig en publik
som slåss om platserna i hetsig yra
likt svältande vid bagarens butik.)

Lustige Person:
Wer macht denn der Mitwelt Spaß?
Den will sie doch und soll ihn haben.
Die Gegenwart von einem braven Knaben
Ist, dächt ich, immer auch schon was.

(Gycklaren:
vem skulle kunna muntra upp vår samtid?
Den som vill ha roligt, och det bör den få.
Och har vår tid en riktigt duktig karl,
bör han värderas av envar.)

Dichter:
Nein, führe mich zur stillen Himmelsenge,
Wo nur dem Dichter reine Freude blüht;
Wo Lieb und Freundschaft unsres Herzens Segen
Mit Götterhand reschaffen und erpflegen.
…

Was glänzt, ist für den Augenblick geboren;
Das Echte bleibt der Nachwelt unverloren.

(Skalden:
Nej, för mig till den stilla himmelsängden
där skaldens glädje blommar rent och klart,
där kärlek och där vänskap gör sig möda
att vårda och välsigna hjärtats gröda.
…

För ögonblicket föddes det som glänser,
det äkta räddas över nuets gränser.)

Här tas alltså aspekter som lönsamhet, popularitet, nöje, konstnärligt värde och beständighet upp. Precis som när det gäller frågan om vad kunskap är (se eventuellt de tre inläggen om detta: 7-9 december) så får också här olika röster komma till tals utan att någon stängs ute eller blir helt överbevisad. Goethe hade själv erfarenhet av alla tre rollerna i ”Vorspiel auf dem Theater”, han hade försökt sig på skådespeleriet, han var under en tid teaterchef i Weimar, men främst var han naturligtvis skald eller författare.

Med scenen ”Förspel på teatern” sätter Goethe in Faustdramat i världen och samhället och han fäster uppmärksamhet på det som är typiskt för den dramatiska genren. Han låter oss också tänka på det som rent praktiskt omger en pjäs: teaterbyggnaden, scenen, skådespelarna och publiken. Vidare kan man säga att scenen diskuterar förhållandet mellan innhåll och form.

PS Faustöversättningen är hela serien igenom Britt G. Hallqvists.

Jag har till min egen orienteringshjälp ett par gånger ritat upp en schematisk bild av spelplatserna i Faust I. Här är en av dessa (tafatta) teckningar:

Som ung man skrev Goethe Urfaust, som redan innehöll större delen av huvudskeendet. Sedan gjorde Goethe genom åren omarbetningar av formen och tillägg och utbyggnad av scener. Som medelålders man la Goethe sista handen vid dramat (jag talar alltså om Faust I, inte om Faust II) och detta gjorde han genom att rama in verket med tre inledningar som satte in detta i tre olika sammanhang. Den första inledningen heter ”Zueignung” (”Tillägnan”) och den handlar om den medelålders diktarens meditation över sina uppdiktade gestalter, över hans löfte till dem om att nu ska det hela fullbordas. Så här ser första strofen ut:

Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten,
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Versuch ich wohl, euch diesmal festzuhalten?
Fühl ich mein Herz noch jenem Wahn geneigt?
Ihr drängt euch zu! nun gut, so mögt ihr walten,
Wie ihr aus Dunst und Nebel um mich steigt;
Mein Busen fühlt sich jugendlich erschüttert
Vom Zauberhauch, der euren Zug umwittert.

(Ni nalkas åter, dunkla, ogripbara
gestalter som jag en gång drömlikt såg.
Skall nu jag söka hålla fast er skara?
Finns tillförsikten ännu i min håg?
Ni tränger på, och ert må väldet vara!
Ur tunga töcken böljar fram ert tåg.
Den trolldomsfläkt som följer er i spåren
gör hjärtat upprört som i ungdomsåren.)

Sedan fortsätter strof två med en beskrivning av förhållandet mellan den unge författaren och hans ungdomsverk (Urfaust) och kretsen av människor som omgav honom då. Goethe (för det är allt han själv som spelar i den här scenen) tänker sedan – i tredje strofen – vidare på dem han kände som inte kommer att uppleva det färdiga verket och med ett slags skräck tänker han på ”den obekanta massa” (oss till exempel) som kommer att se dramat nu. Och i fjärde och sista strofen ser han sig själv som mogen och stadgad man på avstånd och i stället är han tillbaka i ungdomen och i dramats första tid för att ifrån den punkten fullborda det länge halvfärdiga.

”Tillägnan” handlar om tiden och den skapar broar mellan tider i Goethes liv, mellan dramats tider och mellan tiden för dramats tillkomst och vår tid.