Författare: Bodil Z

Jag försöker mig på ett litet ”upprop”: I Salongen pågår sedan våren – vid sidan av översättarintervjuerna som jag talade om härom sistens – en serie vi kallar ”Unga röster”. Där deltar unga skribenter (15-20 år gamla) med recensioner, essäer och liknande texter om verk och författare ur den europeiska litteraturen (med undantag för engelskspråkig och nordisk litteratur). Under texternas tillblivelse står jag bredvid och bistår, om så önskas, med råd och kommentarer. Hittills har vi publicerat tre texter i serien.

Sara Öberg har skrivit om Roberto Savianos kortroman ”Kärleken är dödens motsats”. Här följer ett kort citat ur hennes text:

Boken är lågmäld, mjuk och i vissa stunder framkallas en känsla av uppgivenhet. Krigen radas upp efter varandra och med varje krig följer nya sorger, vilket skapar en känsla av att sorgen aldrig tar slut, att det är något som man måste lära sig att leva med.

Det andra bidraget till ”Unga röster” handlar om Daniel Kehlmanns roman ”Jag och Kaminski”. Det är Amanda Cassel som skrivit och detta säger hon till romanens huvudperson:

Har Ni verkligen inställningen att Era medmänniskor inte lever med Er utan bredvid Er och även för Er? Ska Ni säga att en tjej ser bra ut säger Ni att hon ”inte är ful”. Ni utgår ifrån att allt från grunden är fult, negativt och smaklöst. Ni är en man som bara gör livet grått och surt för andra! Hören Sie auf!

Den senast tillkomna texten i serien är skrivet av Max Paulsson och han skriver om ”Orons bok” av Fernando Pessoa. Här följer slutraderna:

Fernando Pessoa har inom sig Bernardo Soares: en sargad själ som blöder en prosa svart och kraftfull som råolja. Orons bok är nedslående, inspirerande, hänryckande och återigen nedslående. Hur mycket man än vill förvissa sig om att det bara är en samling texter, kan man inte undgå känslan av att precis ha blivit nedtrampad av ett helt kavalleri med sanningar när man slår igen pärmarna.

Ytterligare två skribenter står nu på tur och deras texter kommer att dyka upp i Salongen inom några veckor eller någon månad. Jag vet vad de funderar på att skriva om, men jag vill inte avslöja något här. Men nu till ”uppropet”: Är det någon av er läsare som har någon ung skrivande människa som är intresserad av litteratur i sin närhet eller lite avlägsnare omgivning? I så fall – låt mig gärna veta det.

Alla som varit i Italien, inte minst rökare eller sådana som har någon rökare i sin närhet, känner antagligen till skylten ”Sali e tabacchi” som hänger utanför alla tobaksaffärer. Denna skylt är en kvarleva från saltmonopolets dagar och man kan faktiskt fortfarande köpa salt i de här små tobaksaffärerna förutom frimärken, vykort och diverse andra småsaker, ja, och så cigarretter och tobak förstås.

Piero Chiara har varit med här under pausträdet förr och det har också ”Sali e tabacchi”, som är en samling aforismer, småhistorier, tankar och lösa funderingar.

Jag låter nu Chiara berätta en liten historia för er:

Mio padre andò in viaggio di nozze a Genova, dove rimase una settimana all’albergo con mia madre. Un giorno gli servirono, alla frutta, delle banane. Era il 1912 e quelle erano le prime banane che mio padre vedeva. Ne afferrò una e con un coltello cominciò ad affettarla. Un cameriere gli tolse di mano il coltello, prese la banana, la sbucciò con le mani e gliela presentò, dicendo: ”È così che si sbuccia.”

”Bella novità” gli rispose mio padre. ”Ma prima di sbucciarla la taglio sempre in punta per vedere se è matura.

På svenska blir den ungefär så här:

Min far for på sin bröllopsresa till Genua, där han stannade en vecka på hotellet med min mor. En dag serverade man honom bananer som efterrätt. Det var 1912 och det här var de första bananer som min far såg. Han fattade tag i en av dem och började att skiva den med en kniv. En kypare tog kniven ur hans hand, grep bananen och skalade den med händerna och visade den för honom och sa: ”Det är så här man skalar den.”

”Vilken nyhet”, svarade min far. ”Men innan jag skalar den skär jag alltid av toppen för att se om den är mogen.”

…

PS Den här historien, som jag läste första gången för snart 35 år sedan, kom att på ett lite udda sätt aktualiseras för mig, när jag i mitten av åttiotalet arbetade som sfi-lärare i Malmö. En elev från Nigeria vek sig dubbel av skratt åt mitt mesiga sätt att – under en rast – skala och äta en apelsin. När han samlat sig igen visade han "hur man gör" – i sanning en både brutal och elegant uppvisning.

Jag har ett litet häfte med slingor av Pessoa-citat. Häftet har jag kvar från en sommarkväll kring Fernando Pessoas texter hos Julia Romanowska.

Så här lyder de första raderna:

I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.

Jag har aldrig gjort annat än drömt

…

I Salongen finns sedan igår kväll en ny text i serien ”Unga röster” (av skribenter som är mellan 15 och 20 år), en text som handlar om Fernando Pessoa och Orons bok.