Giacomo Leopardi – Om ångern

Jag läser i Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri (”Tankebok” ungefär) igen. Den innehåller så mycket att jag skulle kunna ha den som enda bok för resten av mitt läsande liv – om det inte hade funnits så mycket annat som lockade…

p1050679

Sopra ogni dolore d’ogni sventura si può riposare, fuorchè il pentimento. Nel pentimento non c’è riposo nè pace, e perciò è la maggiore o la più acerba di tutte le disgrazie, come ho detto in altri pensieri. (2 Gennaio 1821).

Det går att finna ro i smärtan från varje nöd utom ångern. I ångern finns varken ro eller frid och därför är den den största och bittraste av alla olyckor, som jag redan sagt i andra tankar här. (2 januari 1821).

Respekt för ordet

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Detta försöker jag nu säga till mig själv.

p1050603

En dikt av Honorina Chitic

Honorina Chitic var under många år läkare i Rumänien. 1987 kom hon som flykting till Sverige. Sedan 1998 har hon givit ut fem diktsamlingar på rumänska. Två av dem har också kommit ut på svenska i Inger Johanssons översättning.

p1050677

Ur diktsamlingen ”Som om vi aldrig” har jag valt den här järnstarka:

Läkarna här

De,
läkarna här,
påstår att
mina krumma händer
är deformerade
av reumatism.
De kan inte
föreställa sig
att jag i åratal
har gått omkring
och knutit dem
i vredesmod.

PS Förlaget heter Smockadoll.

Karisma och politik

I gårdagens SvD läste jag en artikel av Tomas Lundin om det stundande förbundsdagsvalet i Tyskland. Huvudtemat i texten är Angela Merkels optimism och goda position i opinionsmätningarna. Det är emellertid ett sidotema jag funderar över. Lundin kommer gång på gång tillbaka till det han ser som Merkels brist på karisma. Han skriver:

Väljarna tycks strunta i att varken Steinmeier eller Merkel saknar karisma.

(Ja, här gör han visst en logisk kullerbytta, men sådant kan hända och det är inte det jag är ute efter.)

Och mot slutet av texten uttrycker han sig så här:

Jämfört med en hyperaktiv Nicolas Sarkozy eller en skandalomsusad Silvio Berlusconi är Merkel naturligtvis höjden av färglöshet.

Vad vill Lundin egentligen säga med detta? Att det är konstigt att Merkel kan ha framgång när hon är okarismatisk? Att de tyska väljarna är konstiga?

Och hur är det om vi ställer oss frågan generellt: Måste politiker vara karismatiska för att inte bli ifrågasatta? Eller vad är förresten karisma? Hur avgör man om någon har denna egenskap?