Författare: Bodil Z

Jag har stannat vid ännu en skrämmande utvägslös dikt i ieud utan utgång av Ioan Es. Pop.

Först funderade jag lite över titeln. Hände det något särskilt i Rumänien eller i världen den 12 oktober 1976? Mina funderingar gav inget resultat, så jag var tvungen att ta itu med själva innehållet – en ström av mörkt blod bakom huset, som en familj i generationer försökt dölja med halm och löv. Det här är samma stoff som min barndoms mardrömmar vävdes av. Det har med både skräck och skam att göra. Och det som skildras är oåterkalleligt – så här var, är och kommer det att vara.

Jag läser med ett litet stänk av hopp en rad om att någon kommer undan. Men nej, den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång. Och dessutom översköljs han eller hon av hat för denna frist.

Och ändå finns ett slags tröst i den där dikten. Det är som om diktaren sagt allt det värsta. Värre än så här kan det inte bli. Det finns inget falskt ljus. Det kan inte plötsligt visa sig att "det egentligen var mycket värre".

12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran

…

I Salongen finns nu en text om Herta Müller; ingen nyskriven men ny i Salongen i alla fall.

Den första novellen i antologin Tjeckien berättar: I sammetens spår är skriven av Michal Ajvaz (född 1949 i Prag). Den heter Skalbaggen och är hämtad ur novellsamlingen Návrat starého varana (Den gamle varanens återkomst). I förordet beskrivs Ajvaz’ stil som en där gränserna mellan fantasi och verklighet suddas ut och han jämförs med författare som Gustav Meyrink och Jorge Luis Borges.

Jag ska nu inte berätta sönder innehållet i den här fascinerande och gåtfulla lilla novellen, men något om skalbaggen vill jag ändå säga. Han täcker nämligen över ett litet textavsnitt – i en fotnot i en bok om kaninhållning – som berättar om ingången till den hemliga tunneln som leder till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden! Detta i sig räcker för att trollbinda mig. Men jag säger inget om förloppet här. I stället vill jag, för att visa hur Ajvaz skriver, citera ett litet grubbleri över läsande, läshastigheter och över fotnoter och läsares hantering av sådana:

Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter. Folk lär sig läsa ännu snabbare med hjälp av särskilda metoder och skulle allra helst vilja få bokens innehåll injicerat direkt i huvudet i form av något slags koncentrat, så att de inte alls behövde slösa tid på att läsa. Ingen vill stanna upp på vägen, stiga ner i boksidans mörka källarvåning och sedan återvända igen. Det kan delvis ursäktas av det faktum att man i fotnoterna mestadels stöter på referenser till böcker som, om de överhuvudtaget existerar, ändå inte är tillgängliga, eftersom de vanligtvis förvaras i bergets inre, och dessutom brukar allsköns bråte från boken sopas ner i utrymmet för fotnoter, däribland även giftiga ord som kan förorsaka smärtsamma inflammationer i huvudet. Inte desto mindre skulle våra läsare vara för lata för att avvika från sin väg, även om de visste att de i fotnoten skulle kunna hitta en anvisning om hur de själva kan göra de vises sten med hjälp av det som de har hemma i sina kök. Jag har inte riktigt klart för mig vart de så envist skyndar; de tycks inte inse att de aldrig kan hinna ifatt det som de andfått jagar i boken, eftersom de hela tiden springer förbi det. Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen.

…

Översättningen av Skalbaggen är gjord av Lova Meister och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.