”Prislappen för det här är dyr,” säger någon. Och någon annan säger med ett litet stänk av hot i rösten: "Den här prislappen kan bli dyr." "Vad kan en sådan lapp vara gjord av?" undrar jag då. Av gyllensilke? Eller är den broderad med ädla stenar? Är det något nytt material i den som skyddar mot sjukdom och nöd? Nej, prislappar ska vara billiga att tillverka och inte brukar de vara gjorda av något dyrbart material. Varför har den här ”lappen” fått breda ut sig så över människors tal om kostnader? När jag hör det här lappbabblet, försvinner den dyra huvudsaken i skymundan för mig och jag hör bara prislappen prassla högt och viktigt. Prislappen för detta är dyr. En dyr prislapp kan det bli. Minsann.
Författare: Bodil Z
Samtal om skönlitterär översättning
En av Salongens sanna hjärtefrågor – ja, jag brinner också personligen för denna form av kulturförmedling – är översättning av skönlitteratur, särskilt sådan från andra språk än engelskan. Därför vill jag peka på en händelse imorgon onsdag på Goethe-Institut i Stockholm. Tiden är 18.30 och övriga praktiska upplysningar hittar ni i länken längre ner här.
Litterära översättningar har en framträdande roll i det interkulturella utbytet. Översättarna ger oss möjlighet att ta del av texter från andra språk och kulturer och bidrar därmed till att främja den kulturella identiteten. Men var i ligger konsten i att översätta? Hur åtskiljer man de flytande gränserna mellan översättning, överförandet av främmande text till ett annat språk och det egna författarskapet?
Två av de främsta översättarna Karin Löfdahl och Verena Reichel samtalar om dessa frågor och Leif H Sjöström (Svensk-Tyska föreningen) modererar.
Här är en länk till evenemanget.
Så vitt jag kan se har under de senaste åren lite ljus äntligen börjat sippra in över det skönlitterära översättandet och dess betydelse för spridning av tankar, idéer och texter. Må ljuset tillta i styrka.
Räveri
Londi och jag låg länge i gräset bakom Norskens jordkällare igår eftermiddag. Solljuset flimrade och skälvde i allt det gröna. Knäpptysta kikade och vädrade vi åt rävungarnas håll. Och se, de kom ut och betraktade oss nyfiket och tyckte väl inte att vi verkade särskilt farliga så stilla som vi var och så nästan ett med marken. Det är en märklig upplevelse att gång på gång möta en rävunges blick.
Rävungar
För första gången på fyra år har Londi och jag fått syn på rävungar i ruinen efter Norskens gamla jordkällare. Jag anade något redan för så där en månad sedan, när jag såg rävhonan stryka omkring i området. Och igår när Londi och jag kom ut ur skogen och började gå längs stigen som för tvärs över den öppna gräsbevuxna platsen där Norskens hus, ladugård och uthus en gång stått, så for en rödsvansad varelse iväg förbi det som är kvar av ladugårdsgrunden. Rävhonan! Londi blev orolig och skällde till men tystnade snabbt och jag kastade en blick mot jordkällaren och där syntes ett nyfiket litet ansikte och strax var det två små rävhuvuden som kikade fram:
Rävungarna slank strax ner i sina hålor, men snart stack de upp huvudena igen, fast på andra ställen. Jag försökte räkna, men det gick inte så bra. Kanske är de tre. Londi och jag kröp in under en enbuske och satte oss där att rävskåda en stund. På kvällen hade jag fortfarande massor med enbarr i håret.
..
I Salongen finns en ny text av Max Paulsson.
Karlfeldt: Vandring
Det var inte bara prat, när jag för en tid sedan sa att detta är ett Karlfeldt-år i min läsvärld. Jag läser förstås mycket annat också, men Karlfeldt-dikter rinner hela tiden in i mellanrummen.
Vandring
Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.
Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn,
mot öde rymd och evighet.
