Bakom bröllop och studentexamen och andra fester slinker Londi och jag allt emellanåt iväg genom skogen bort till Brudarebacken och sätter oss bland enarna bakom den gamla jordkällaren där. Den är nu bebodd av rävmor och hennes barnaskara med rödfluffiga sidensvansar. Londi och jag smygkikar på rävungarna som leker på grässlänten framför källaren. De tittar utmanande åt vårt håll och pilar sedan iväg ner i något av källarhålen. I nästa stund sticker det upp ett par retsamma röda huvuden ur marken igen. De är inte så lätta att fotografera, men om ni ser ett litet rött fabeldjur i mitten av bilden, så är det en av rävungarna som intar en nästan perfekt lurig rävpose.
Grattis Bodil, nu lyckades du fånga den! Underbart.
Idag reser vi för en heldag i Köpenhamn, så får svenskarna vifta med sina flaggor ifred. Vi sitter om fem timmar på Bogcafé Paludan mitt emot universitetet i centrum, det ska bli fint.
Trevlig resa, Thomas! Själv gör jag väl en rävrunda idag igen.
Min första sommar på Landet rymmer också mitt första rävminne. Jag är med pappa i skogen och sin vana trogen pekar han på blommor och blad och säger deras namn: Nattviol, ängsklocka, darrgräs … Plötsligt stannar pappa och pekar. Där tio meter från oss på en liten kulle står en rödglänsande räv alldeles, alldeles stilla. Den är så vacker att jag håller andan. Några ögonblick senare har den sprungit sin väg.
»Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det godt om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.«
ur Frödings Strövtåg i hembygden
”den dungen är mig kär,
min barndom susar där.”
Det är rader jag har svårt att värja mig emot – imorgon ska jag vända blicken mot barndomen här under pausträdet.
Den bilden är ju fantastisk!
Ja, den har av en märklig slump fått ett förtrollat rävskimmer över sig.