Författare: Bodil Z

Älgmöten och min ”historiska skogskarta”

Bodil Z 7 kommentarer

Igår eftermiddag gav Londi och jag oss trots torkan (nu regnar det äntligen) ut på en kantarellrunda här i Onsjöskogarna igen. Under de senaste dagarna har det känts som om skogens större djur vore extra många och nära inpå oss och då och då har vi varit så nära förbispringande rådjur att vi nästan känt fläkten av dem.

Vi gick den vanliga vägen till det som är kvar av Hovmanstorpet och så uppför backen och genom skogen och ut på Brudarebacken, där Norsken en gång bodde och i vars gamla jordkällare årets rävungskull vuxit upp. Lite här och där hittade vi några halvtorra kantareller som jag plockade medan Londi såg på. Vi gick över den sanka alängen och sedan längs den lilla björkallén och över det som en gång var järnvägen, men som det nu bara finns stenunderlaget kvar av. Där på andra sidan öppnar sig sedan ett år ett stort kalhygge och där såg vi dem, de båda älgkalvarna från fjolåret – en kviga och en ungtjur. Allt det barnsliga och kalviga var borta och jag stelnade till och viskade tyst åt Londi att hålla sig bakom mig. Vi stod stilla.

Men de upptäckte oss förstås ändå och valde att galoppera iväg. De första kliven ser alltid lite osmidiga ut och tunga ut, men sedan får de upp ett slags väloljad glidflykt i steget. Snart var de över på andra sidan av hygget och saktade då ner farten till en stilla skritt.

Jag visste inte om vi skulle vända eller kanske ändå ta oss till det där kantarellstället lite ovanför hygget. Till slut var det lockelsen från kantarellguldet som vann och vi gick längs en gammal stig runt den kalhuggna ytan och så in i skogen. Nästan genast kändes det att vi inte var ensamma. Londi sniffade i luften och jag tyckte jag hörde ett knakande inifrån granarna och där mellan stammarna såg jag två avlånga grå ansikten med öron och blickar riktade mot oss.

Jag tog någon fumlig bild, men vek sedan av bortåt med Londi tätt bakom mig. Älgarna vände och styrde sina steg bort ifrån oss. Jag andades ut. Sedan småsprang vi till kantarellstället och jag plockade snabbt och darrhänt lite guld.

Sedan gick vi i en vid båge runt genom skogen och runt hygget. Hjärtat dunkade hårt och jag tänkte att en tredje gång får vi inte träffa på dem. Londi gick i hasorna på mig och visste säkert detta hon också.

…

Ursprungligen är jag utrustad med ett uselt lokalsinne, men genom alla vandringar i skogarna här har det undan för undan ristats in en karta över just det här området i mitt huvud. Och det är inte bara en geografisk karta utan också på sätt och vis en historisk karta jag har där inne. På den finns alla årens kantarellställen markerade och alla platser där jag sett älgar och rävar och jag ser hur det såg ut före avverkningarna. Rådjuren och hararna springer så mycket kors och tvärs, så där är kartan lite suddig av alla minnesspåren.

Jag föreställer mig att den här ”historiska” kartan jag ständigt bygger vidare på i mitt huvud ger mig ett slags minnesskärpning i tider när vi människor börjat lägga mer och mer av minnet utanför våra egna hjärnor. Den här skogskartan jag har återför mitt tänkande till tiden före internet och på sätt och vis till den som var före boken. Och den rullas inte upp automatiskt utan jag måste medvetet och ofta med viss möda tänka fram den, om jag vill veta något.

Ur en finlandssvensk novelltävling

Bodil Z 3 kommentarer

Gång på gång påminns jag om den finlandssvenska världens kamp för det svenska språkets överlevnad i Finland. För någon dag sedan kom till exempel denna bok (utgiven av Schildts förlag) i mina händer:

Egentligen är det lite fult av mig att bara visa den ena sidan av boken, eftersom det är fråga om två böcker i en, men ni kommer snart förstå skälet. Innehållet i båda böckerna består av ett urval av bidrag till två novelltävlingar som ägde rum förra året. I den ena halvan finns noveller från Solveig von Schoultz-tävlingen (för deltagare som är över 30 år), i den andra från Arvid Mörne-tävlingen (för deltagare under 30 år). Titlarna har de båda böckerna fått av förstapristagarnovellerna, Min Ellinor och Blod.

I förordet till Min Ellinor kan man bland annat läsa det här:

I år fick tävlingsarrangören Svenska folkskolans vänner in ett rekordstort antal bidrag, hela 170 stycken, till Solveig von Schoultz-tävlingen för skribenter över 30 år. Tävlingen är öppen för finlandssvenska skribenter och gäller vartannat år noveller, vartannat år dikter. I den här antologin presenteras de noveller som fick pris eller hedersomnämnande samt några övriga texter som juryn fäste sig vid. Detta år bedömdes nivån vara så hög, att prisnämnden beslöt sig för att dela ut fyra pris i stället för tre. Därför hittar du i denna antologi två stycken andrapristagare. Prisnämnden bestod i år av Clas Zilliacus, Helen Svensson och Freja Rudels.

Ur Clas Zilliacus’, prisnämndens ordaförandes, tal saxar jag detta:

Vi får tänka tanken att de sista finlandssvenskarna är författare, som ihärdigt lägger rad vid rad oberörda av att de sista läsarna redan har fallit ifrån. Skriv, och lev!

Den novell jag särskilt har fastnat för (hittills, jag har ännu inte läst alla) är förstapristagaren Solveig Erikssons novell Min Ellinor. Den handlar om en flickas mycket nära förhållande till sin säregna och egensinniga moster Ellinor. Hennes vanliga flickliv hade knäckts i det ögonblick då hon funnit sin far död, hängd i badrummet för egen hand och efter den händelsen växte hon upp en helt annan väg och blev till ett slags underbart svart får i sin släkt, föraktad av många, men också beundrad och älskad, älskad särskilt av systerdottern. Så här börjar novellen:

Moster Ellinor var infantil, sa farfar. Men jag älskade henne. Hon hade en speciell våglängd bara för mej. Det var som ett magiskt rum, dit bara vi två släpptes in, där skrattet bubblade och äventyret svävade i höjd med tavlorna. Hon var som en bästis. Fast vuxen.

Farfar, som alltid gruffade över allt och alla i sin omgivning, påstod också att Ellinor luktade räv under kjolen. Jag försökte sniffa men kände ingen rävlukt, däremot doftade hon ljuvligt av svett och en gul tvål som hette Lux.

Jag ska nu inte berätta något om händelseförloppet, bara att det är sommar och att handlingen utspelar på en plats vid vattnet. I stället för att berätta vill jag plocka ut några korta stycken som jag tycker särsklit mycket om ur texten. Kanske kan de locka till läsning av hela novellen eller hela bokhalvan eller båda bokhalvorna.

När hon till slut steg av i sin röda klänning och mörka glasögon luktade hon primuskök och gäspade så man såg tonsillerna blänka.

°°

Han var blek, med ärr som av piskrapp på ryggen, kluven haka under magra kinder och ett mjukt läte. Hans ögon tändes och släcktes som två lampor medan man talade med honom.

°°

Hon satt halvt skymd och rökte och stirrade ut i den blå svällande sommardagen. Jag ville gå fram till henne. Men plötsligt såg hon främmande ut, som om hon gått in i bibliska historien. Jag vände mig om och sprang.

°°

Då såg jag. Det halvlåg två figurer som utspilld mjölk på marken. Luften flimrade vid elden men jag kunde urskilja att de krampaktigt höll om varandra. Röken kom i mina ögon, de sved och tårades, det blev svårt att urskilja…

Lavendel

Bodil Z 2 kommentarer

Lavendeln är en liten medelhavsbuske som i sin odlade form når högt upp till nordliga trakter. Lavendels färg är lavendel och dess doft kan bäst beskrivas som lavendel. Och ordet ”lavendel” sluter tätt och precist kring växten.

Några Leopardi-tankar

Bodil Z 3 kommentarer

Lite då och då öppnar jag Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri och läser, för att skärpa blicken över tillvaron, någon sida och nyligen – eftersom jag blivit påmind om Leopardi – var det dags igen.

L’uomo si addomestica alla continua novità come alla uniformità, e allora l’oggetto nuovo gli è tanto familiare, quanto un oggetto vecchio, e la novità in genere gli è più familiare e ordinaria, che la uniformità ec. (8 Settembre 1821).

Människan vänjer sig vid den ständigt pågående föränderligheten lika väl som vid det bestående och på så vis är det nya henne lika förtroget som det gamla och nyheten är henne vanligen mer förtrogen och vardaglig än det bestående etc (8 september 1821).

°°

La prosa in verità, parlando assolutamente, precedette da per tutto il verso, come è naturale; ma il verso conservato precedette quasi da per tutto la prosa conservata. (11 Luglio.)

Prosan föregick, om man talar om den i allmänhet, sannerligen överallt versen, vilket är naturligt, men den vers som bevarats föregick nästan överallt den bevarade prosan. (11 juli.)

°°

Non solo diveniamo insensibili alla lode, e non mai al biasimo, come dico altrove, ma in qualunque tempo, le lodi di mille persone stimabilissime, non ci consolano, non fanno contrappeso al dolore che ci dà il biasimo, un motteggio, un disprezzo di persona disprezzatissima, di un facchino*. (29 Luglio.)

Det är inte bara så att vi blir okänsliga för berömmet men aldrig för klandret, vilket jag har sagt här tidigare, men det är dessutom så att beröm från tusen aktningsvärda personer aldrig ger oss tröst eller en tillräcklig motvikt till smärtan som klandret, hånet eller föraktet från en genomföraktlig person, en väskbärare. (29 juli.)

°°

Due verità che gli uomini generalmente non crederanno mai: l’una di non saper nulla, l’altra di non esser nulla. Aggiungi la terza, che ha molta dipendenza dalla seconda: di non aver nulla a sperare dopo la morte.

Det finns två sanningar som människorna aldrig kommer att tro på: den ena att inte veta något, den andra att inte vara något. Lägg då till en tredje, som i mycket hänger ihop med den andra: att inte ha något att hoppas på efter döden.

.

.

*Leopardis förakt för ”il facchino” (som jag här har valt att översätta med "väskbärare") visar naturligtvis främst på hans bundenhet till sin tids värderingar. Kanske är det jämförbart med många av våra dagars skribenters oreflekterade förakt för borgaren eller – i lite gällare ton – ”borgarbrackan”.

Marina Bolzli: Nachhernachher

Bodil Z 1 kommentar

För någon vecka sedan snuddade jag vid den schweiziska författarinnan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) här under pausträdet. Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

7.05

Schauen Sie, die Sonne geht auf. Kein Wölkchen, schauen Sie doch, diese Rottöne am Horizont. Wie kitschig. Die übertreiben immer, die Sonnenstrahlen, nicht wahr. Lassen Sie sich bloß nicht blenden.

Die Sonne geht auf, das steht fest, ein neuer Tag beginnt. Es ist nachher. Und das ist gut. Nachher ist besser als vorher. Ganz einfach.

Was vorher war.

Viel war vorher.

Und dann nichts mehr.

Ich kann gar nicht genau sagen, was ich dann gemacht habe. Danach, unmittelbar nach vorher. Ich weiß es nicht mehr so genau. Die Tage zogen einfach so dahin, flogen einfach so vorbei. Wer weiß schon, was er den ganzen Tag macht. Wissen Sie es besser, nur weil Sie den ganzen Tag im Büro sitzen. Wissen Sie es besser.

Eben.

Erstmal machte ich wohl nichts. Das heißt, natürlich hatte ich mir viel vorgenommen. Ich hatte mir nicht vorgenommen, nichts zu machen. Das hört man ja oft, nicht, Leute nehmen sich vor, erstmal nichts zu machen. Im Urlaub, nach der Uni, wenn sie in Rente gehen. Ich nicht. Ich dachte nämlich immer, das könne ich gar nicht, dazu sei ich gar nicht gemacht, dazu, nichts zu machen. Also kaufte ich mir Bücher, die ich lesen wollte…

°°

7.05

Titta, solen går upp. Inte ett enda litet moln, titta bara på de där rödtonerna vid horisonten. Vad smaklöst. De överdriver alltid, solstrålarna, eller hur. Låt Er bara inte bländas.

Solen går upp, det står fast, en ny dag börjar. Det är efteråt. Och det är bra. Efteråt är bättre än förut. Helt enkelt.

Det som var förut.

Mycket var förut.

Och sedan ingenting mer.

Jag kan inte säga så noga vad jag gjorde sedan. Efteråt, omedelbart efter förut. Jag vet det inte längre så noga. Dagarna gick helt enkelt sin väg, flög förbi så där. Vem vet vad han gör hela dagen. Vet Ni det bättre bara för att Ni sitter hela dagen på ett kontor. Vet Ni det bättre.

Just det.

Först gjorde jag väl ingenting. Det vill säga, naturligtvis hade jag föresatt mig mycket. Jag hade inte föresatt mig att göra ingenting. Det hör man ju ofta, eller hur, att folk bestämmer sig för att först inte göra någonting alls. På semestern, efter studierna, när de går i pension. Inte jag. Jag har nämligen alltid tänkt, att det kan jag inte alls, sådant är jag inte gjord för, att göra ingenting. Alltså köpte jag mig böcker, som jag tänkte läsa…

°°

Kanske är det omöjligt att genom det här korta utdraget föreställa sig den plågsamma och liksom ändlösa monotoni som undan för undan sväller ut ur den här texten. Man måste helt enkelt läsa boken för att få vara med om den här sega dränkningen i det gråa efter förlusten av lyckan, den egentligen helt osannolika lyckan.