Författare: Bodil Z

När jag vid frukosten tittade ut i den här regniga sommarmorgonen dök minnet av ett radioprogram från barndomen upp i mitt huvud: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”. Jag vet inte om det var just under regniga sommarmorgnar som mina syskon och jag brukade lyssna på Thomas Funks röst i den här berättelsen, men kanske var det så. Och jag vet inte om vi hade den som bok i mitt barndomshem.

Här i huset finns boken, men jag tror inte att den gjorde något särsklit starkt intryck på barnen som växte upp här. Jag lyckades väl inte gå in i alla de där rösterna som förutom de både huvudpersonerna tillhörde Räven, Papegojan, Plåtniklas och kanske några till. Och egentligen tror jag att jag själv som barn hade lite svårt för det påfallande tekniska innehållet och jag ser nu att kapitlen bär rubriker som ”Fantasimaskinen”, ”Flygmaskinen” och ”Vaktparaden”, ja, ”Vaktparaden” är väl inte så tekniskt just, men vaktparader hörde inte heller till det mest lockande för mig när jag var barn. Men Thomas Funks röst trollband mig, det vet jag och jag kan fortfarande för mitt inre öra höra repliker ur boken ofta halvt överröstade av maskinbuller och plåtskrammel.

Det är något frejdigt, modernt och framtidshoppfullt över boken. Exemplaret jag har här är tryckt 1955 och kanske är det originalutgåvan. Så här stormar Kalle Stropp in på första sidan:

Boken är alltså skriven av Thomas Funk och jag ser att teckningarna är gjorda av Einar Norelius och det namnet känner jag också igen från tidiga år av mitt liv.

På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att "i blindo" fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?