Några Leopardi-tankar

Lite då och då öppnar jag Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri och läser, för att skärpa blicken över tillvaron, någon sida och nyligen – eftersom jag blivit påmind om Leopardi – var det dags igen.

L’uomo si addomestica alla continua novità come alla uniformità, e allora l’oggetto nuovo gli è tanto familiare, quanto un oggetto vecchio, e la novità in genere gli è più familiare e ordinaria, che la uniformità ec. (8 Settembre 1821).

Människan vänjer sig vid den ständigt pågående föränderligheten lika väl som vid det bestående och på så vis är det nya henne lika förtroget som det gamla och nyheten är henne vanligen mer förtrogen och vardaglig än det bestående etc (8 september 1821).

°°

La prosa in verità, parlando assolutamente, precedette da per tutto il verso, come è naturale; ma il verso conservato precedette quasi da per tutto la prosa conservata. (11 Luglio.)

Prosan föregick, om man talar om den i allmänhet, sannerligen överallt versen, vilket är naturligt, men den vers som bevarats föregick nästan överallt den bevarade prosan. (11 juli.)

°°

Non solo diveniamo insensibili alla lode, e non mai al biasimo, come dico altrove, ma in qualunque tempo, le lodi di mille persone stimabilissime, non ci consolano, non fanno contrappeso al dolore che ci dà il biasimo, un motteggio, un disprezzo di persona disprezzatissima, di un facchino*. (29 Luglio.)

Det är inte bara så att vi blir okänsliga för berömmet men aldrig för klandret, vilket jag har sagt här tidigare, men det är dessutom så att beröm från tusen aktningsvärda personer aldrig ger oss tröst eller en tillräcklig motvikt till smärtan som klandret, hånet eller föraktet från en genomföraktlig person, en väskbärare. (29 juli.)

°°

Due verità che gli uomini generalmente non crederanno mai: l’una di non saper nulla, l’altra di non esser nulla. Aggiungi la terza, che ha molta dipendenza dalla seconda: di non aver nulla a sperare dopo la morte.

Det finns två sanningar som människorna aldrig kommer att tro på: den ena att inte veta något, den andra att inte vara något. Lägg då till en tredje, som i mycket hänger ihop med den andra: att inte ha något att hoppas på efter döden.

.

.

*Leopardis förakt för ”il facchino” (som jag här har valt att översätta med "väskbärare") visar naturligtvis främst på hans bundenhet till sin tids värderingar. Kanske är det jämförbart med många av våra dagars skribenters oreflekterade förakt för borgaren eller – i lite gällare ton – ”borgarbrackan”.