Umberto Saba – antiquariato

För första gången under mina triestinska strövtåg uppsökte jag härom veckan den adress där Umberto Saba under drygt 35 år drev ett antikvariat, Via San Nicolò 30.

Ute på gatan strax intill antikvariatet, som fortfarande lever, står han staty. Konstnären som står bakom statyn heter Nino Spagnoli och så vitt jag kan se måste det också vara han som gjort statyerna av James Joyce och Italo Svevo.

Och tittar ni noga på bilden nedan kan ni bredvid den lilla skylten med text om Umberto Saba se en liknande skylt som berättar något om James Joyce. Han bodde här i huset från 1905 till 1906 och här föddes också hans son George (”Giorgio” stå det).

Trieste ha una scontrosa

grazia. Se piace,

è come un ragazzaccio aspro e vorace,

con gli occhi azzurri e mani troppo grandi

per regalare un fiore;

come un amore

con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via

scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,

o alla collina cui, sulla sassosa

cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.

Intorno

circola ad ogni cosa

un’aria strana, un’aria tormentosa,

l’aria natia.

ur dikten Trieste Här är hela + en översättning av ett avsnitt.

°°

PS Jag försvinner på några dagar igen. A presto!

Hum

I det inre av Istrien inte så långt från Roč ligger Hum, världens minsta stad, najmanji grad na svijetu. Man kan fråga sig hur något sådant kan avgöras, men det verkar gå bra. Mellan Roč och Hum löper den glagolitiska vägen med en rad minnesmärken över den gamla glagolitiska skriften.

Hum har rötter i tidig medeltid och består av en tät samling vackra gråa stenhus med några smala slingrande gränder emellan. Stadsmuren omsluter det hela med sitt stenbälte.

Turistgrupper som då och då strömmar in skapar absurda fläckar av färger och ljud i stadens stilla stenvärld. Men tiden som vi främlingar tillbringar i Hum är så kort att det är som om den inte funnits. Balansen är återställd innan den hunnit rubbas.

Londi låter sig inte lockas med på någon stadsvandring i hettan. Hon ligger i skuggan av en rosenbuske och låter rosenbladen singla ner på sin päls.

Från ett fönster i Trieste

Som jag skrev i gårdagens inlägg, så var vi ganska sorglösa vad gäller sökandet efter natthärbärge i Trieste, natthärbärge för två damer och en hund. Trots att en stor del av kvällen redan gått när vi kom till staden, släppte vi snabbt letandet och slog oss ner vid ett bord om hörde till en restaurang strax intill Piazza Venezia. Vi åt och drack och pratade om våra istriska upplevelser. Värdfolket var trevligt, så plötsligt fick jag för mig att fråga om de möjligen hade ett rum att hyra. Det hade de inte men, ”un signore” tre trappor upp i huset, kunde kanske ha något. Restaurangägaren ringde dit upp och lät oss sedan veta att herrn däruppe var lite tveksam mot detta att ta emot en hund i sina rum. Han ville titta på Londi först. Strax kom en leende man i femtioårsåldern ner till restaurangen. Han hälsade, tittade på Londi och accepterade henne utan minsta tvekan. Som nästa steg följde jag med honom upp för att titta på rummet. Jag sa något om att jag bor i Zagreb och det tyckte han om att höra, så han öppnade en flaska rakija och hällde upp i en sådan där liten karaff åt mig. Han berättade att han var montenegrinsk serb och han hade två barn som han tog hand om själv. Jag drack ur, tittade på det magnifika jätterummet med en underbar originell parkett och vackra träbalkar i det höga taket. Priset var överraskande lågt och jag slog förstås till och gick ner för att meddela mina reskamrater och ta upp passen. När jag kom upp igen bjöds jag på en rejäl rakija till, så jag var lite lummig när jag kom tillbaka till restaurangen. Sedan tog staden oss på kvällspromenad till Canal Grande (som jag visade för er igår). Vi somnade utmattade i vårt stora luftiga rum och sov gott ända till morgonen. När jag slog upp fönstret såg jag ut över Piazza Venzia och vidare mot hamnen och havet åt det ena hållet:

I en annan riktning kunde jag se djupt in i Via Diaz som för ända fram till den enorma Piazza dell’Unità.

Snett emot oss, alldeles nära, hade vi Museo Revoltella (Galleria d’arte moderna).

Och på denna magifika byggnads tak står slanka marmorgestalter och blickar ut över staden, havet och himlens blåa.

Natt vid Canal Grande

Och så kom vi till Trieste någon gång i kvällningen. Bilen parkerades på en säker plats vid Via del Lazzaretto Vecchio – parcheggio libero dessutom. Skulle vi leta efter ett rum för natten? Eller skulle vi bara gå in i staden och äta och dricka och se vad som fanns att se just denna kväll? Vi bestämde oss efter en kort stunds vagt och närmast låtsat rumsletande för det senare. Vi åt och drack och löste händelsevis vårt "problem" (men mer om detta imorgon) och så gav vi oss in i stadens aftonhjärta. Vi gick över Ponterosso, snuddade vid James Joyce, där han för alltid går med en bok under armen, och så slog vi oss ned vid ett bord invid Canal Grande och såg ner i dess vattenspegel och upplevde var vi var.

Nej, jag saknar nog ingenting här i Zagreb utom möjligen just detta, att kunna gå till Canal Grande om kvällen.

En dag på Hrelić igen

Anteckningar och bilder från igår:

Det är kväll och lindblomsdoften strömmar in genom fönstret och jag tänker tillbaka på dagen som gick. Man har förutspått häftiga regnskurar för de kommande dagarna, så jag bestämde mig för att fara över floden för att uppleva hettan och Balkanstämningen på Hrelić innan regnet kom.

Kom nu, jag ska med bildernas hjälp föra er genom min Hrelićdag.

Här är en utlöpare av marknaden utmed flodbanken. På hemvägen köpte jag ett par tofflor just här av en charmerande försäljare:

Bilmarknaden är stor och kräver sin man:

Här säljs allt möjligt i detta uttrycks sanna mening:

Marknaden tätnar och vi befinner oss i mattförsäljarnas värld:

På Hrelić äts det naturligtvis också och verkligen inte av det sämsta:

Förutom tofflorna köpte jag en hammare och två ölglas. Tyvärr pangade jag det ena mot ett järnräcke på hemvägen:

Ja, jag blev också bjuden på körsbär. Goda, solmogna körsbär.