Ja, jag glor lite hårt på er idag, ursäkta.
Nej, jag har inget bättre för mig här under pausträdet just nu, men desto mer på andra håll, så detta får vara ett slags (grinig) pausbild.
Buona giornata! Ugodan dan!
Lopudska är en liten lantlig gata som korsar Hvarska, vår gata. Den har fått dyka upp här mer än en gång med till exempel vintriga bananplantor, ”den kroatiske patriotens hus” eller färgglada tvättstreck. Nu ska vi gå några steg i det härliga varma solskenet och betrakta asterprakten i en av de små trädgårdarna. Har ni sett vilket överdåd?
Och se här, nu skojar mobilens kamera med oss och syr oss en vajande blommig solgardin.
Hit har jag nog aldrig fört er och det beror på att jag sällan varit här, även om de här husen inte ligger mer än knappt tio minuter från min dörr. Förklaringen är enkel: Första året gick jag hit några gånger med Londi, men vid varje tillfälle blev vi bortjagade av stora vilda hundar, så jag gav upp den promenadriktningen. Sedan hände det saker i området och det leriga fältet framför de här lantliga huslängorna förvandlades till en breddning av en bilväg och till rader av nya parkeringsplatser. Härom dagen när Londi och jag gick förbi området, blev jag lite nyfiken på hur det kunde vara med de här gammaldags byhusen efter vägbygget, så vi svängde in, trots att jag kände en lätt oro för att möta de där vilda hundarna. Vi gick inte alldeles intill husen utan vi höll oss på en trottoarstrimma mellan parkeringsplatserna och den breddade vägen. Det som slog mig först var att det syntes människor överallt och att de var i alla åldrar, gärna tillsammans. Barn lekte, kvinnor hängde tvätt, män sågade ved och luften var fylld av röster. Jag förstod att det måste vara en zigensk bosättning. Hudfärgen, klädseln, åldersblandningen, gemenskapen, de gammaldags sysslorna, det öppna livet ut mot gatan. I ett skjulaktigt hus verkade några män ha ett slags verkstad som också var en bar. Jag kunde inte låta bli att känna en längtan till andra tider, till tider som gått. Det kändes eller känns som om det är det här bylivet som är mitt ursprung.
Jag tog bara väldigt försiktiga bilder, så ni ser bara lite av det jag beskriver i texten.
Igår kväll gick jag ingenstans. Veckan bakom mig låg fullproppad med arbete och ny oro för Londi – fast nu verkar allt bra med henne – och jag hade varken ork eller lust att gå på filmfestivalen eller något annat. Men i stället kom festen till oss. Vi satt vid det öppna fönstret, Londi och jag, och nerifrån baren snett emot hördes ett dragspel och människor som sjöng. Kanske dansade några också. Den ljumma luften, sångerna och dragspelets toner vällde in till oss, timme efter timme. ”Vi lever på Balkan”, tänkte jag, ”vi är lyckligt lottade”.
Bakom diverse sådant som hör till mina läsplikter läser jag en diktantologi av Zbigniew Herbert. Den heter Inskrifter och består av dikter ur en rad av hans diktsamlingar genom åren. Urval och översättning är gjorda av Irena Grönberg, som också har försett boken med ett efterord.
Jag väljer att läsa en av prosadikterna ur diktsamlingen Studie av ett föremål från 1961:
Själens hygien
Vi lever i vår kropps smala säng. Det är bara de oerfarna som vrider och vänder sig i den. Man får inte vrida sig kring sin egen axel, för då viras vassa trådar runt hjärtat som på en spole.
Man måste knäppa händerna bakom nacken och med halvslutna ögon simma över den makliga floden, från Hårkällan till Stora Nagelfallet.
Början av dikten får mig att tänka på ett ställe i Tage Aurells novell Vinterdygn:
(Bädden i kökssoffan är smal som en kista. Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedligt knäppta över bröstet.
Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.)
Fast när han knäpper händerna bakom nacken i stället för över bröstet och sedan simmar över den makliga floden med halvslutna ögon, blir scenen en helt annan. Jag tänker på breda floder i Indien, reningsbaden där…