En del av er kommer nog att tänka annorlunda om mig än ni gjort tidigare, i den mån ni alls tänkt något om mig, men nu måste detta sägas för jag orkar inte låtsas mer, fast egentligen önskar jag att jag ännu ett tag till kunde slippa, för detta drar med sig så mycket annat av livets dilemman och förfärliga villkor. Jag minns det slags inre sammanstörtning som jag upplevde medan jag läste J.M. Coetzees The Lives of Animals för några år sedan. Så här – bland annat – skrev jag då:
Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.
Ja, och igår efter Babylon gick jag ett stycke här längs Rapska med Londi och tankarna föll i stora sjok över mig. Månskäran högt uppe mellan husen var vacker men kunde inte hjälpa mig.
Jag tänkte på allt som skrivs om det polska abortförbudet, på demonstrationerna, på dem som upprörs över dem som inte uttrycker sin upprördhet över detta bland världens makthavare och andra personer i framskjutna positioner. Och jag vet förstås att jag inte har sagt något, inte uttryckt någon solidaritet med demonstranterna, med alla dem som stödjer dem. För jag kan inte det. Nu rullar tunga ord om homofobi, om den amerikanska kristna ultrahögern mot mig. Jaså, du hör dit! Nej, jag hör inte till den amerikanska ultrahögern. Och nej, jag är inte homofob. Homofobi stjäl livsrum, det gör abort också. Men en våldtagen kvinna då, ska åtminstone hon inte ha rätt till abort? frågar någon. Jag talar inte om vad någon ska ha rätt till eller inte. Jag ser det som ett moraliskt imperativ att stödja den svagaste, den hjälplösaste parten i en strid. Men det är ju kvinnan, säger någon, inte mannen i alla fall. Nej, inte mannen eller kvinnan, men barnet. Men det är ju inget barn – ännu. Där svajar nog de flesta, i vissa utvalda fall åtminstone, som när man tittar på det egna väntade barnet på ultraljudsbilderna, man ser kanske till och med egenheter och likheter med någon av föräldrarna. Den varelse man tittar på på ultraljudet då upplever man inte som en del av moderns (som då inte skulle var mor) kropp. Men barn har rätt att vara välkomna och älskade, utbrister någon. Ja, om vi inte är välkomna och älskade borde vi genast dödas, prövar jag till svar. Men låt oss återvända till den fjortonåriga våldtagna flickan, hur ska vi göra här? Det vet jag inte, men det mindre barnet (inte fjortonåringen då) är lika hjälplöst som om det haft en äldre mor som inte blivit våldtagen. Abort är ”i bästa fall” (”i bästa fall” betyder naturligtvis inget bra här) ett dilemma. Det är ett dilemma på ett liknande sätt som detta att vi måste döda för att leva, det hjälper inte ens att vara vegetarian, för även växter lever och vill leva. Livsviljan är inlagd i oss alla och om det finns styrkeskillnader i denna vilja eller drift så är det väl så att den ofta är starkare i yngre varelser. Men låt oss gå ett varv till kring vår inställning till aborten. Jag har lagt märke till att människor som annars är för abort blir upprörda när man talar om abort på flickebarn/flickfoster i till exempel vissa delar av Indien. Vad är man då upprörd över? Inte över att de här barnen inte får leva, men över en kvot. Eller missförstår jag något här? Och ännu en annan sak: förr satte man ut barn i skogen. På grund av fattigdom. Man kände säkert ändå skuld, men försvarade sig med att barnet var så litet att det på något vis inte var någon riktig människa ännu.
Nej, jag tänker inte anklaga någon som i nöd begår ett övergrepp. Ibland står vi verkligen vid dilemmats blanka port.
