Författare: Bodil Z

Det är en sådan här dag med guld utanför fönstret. Tillvaron är tillfälligt utan hörn och kanter och jag läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och det känns som om det nattliga silvret från Szerbs roman utgör kölen på min i dessa ögonblick solförgyllda farkost.

Jag ser att det är ungefär ett år sedan Leonard Cohen dog och jag vet att det snart är ett år sedan Jacques Werup dog – den ene av dem kände jag i fantasin, den andre i ett skikt av verkligheten. Efter deras död är det svårt att veta vad som är vad och det är kanske inte viktigt. Och jag förbereder mig långsamt för årsdagen av Londis död, den där dagen då något i mig bröt samman. Nyss märkte jag något nytt i sorgeprocessen: den där bottenlösa skräcken som följt mig så tätt inpå huden har delvis – bara delvis – förbytts i saknad, riktig saknad. Vad är saknad? En smärtsam längtan? Vad är saknad efter någon som inte kan komma tillbaka? Vemod, längtan, en känsla av smärtsam förlust? Jag letar efter känslans kärna och jag undersöker på vilket sätt den skiljer sig från det där paniska chocktillståndet som hänger samman med hugget och förlusten. Delar av skräcken har mildrats och tonats ner, tror jag, och jag vågar stanna i tankarna hos Londi. Jag vågar försjunka i minnen från det liv vi hade tillsammans och jag vågar gå genom rummen utan att hela tiden vara beredd att bita av skräcken inför tomheten, dess isande kalla stjärna. Men jag behöver nog ljuset utifrån verkligheten i ”parken” under himlen för att i stillhet kunna betrakta de mörka märkena på väggarna i vissa hörn här, hörn där Londi en gång låg och lutade sig än si än så. Jag för en kamp för att bli fri från att kämpa så hårt för att uthärda. Och jag har tagit ett litet steg. Solen skiner i på bordet och jag läser om vad Mihály minns i Ravenna, vad han tänker i Florens…

November är en märklig månad som liksom balanserar på en gräns: ibland känns den här tiden så tung och grå att jag inte vet hur jag alls ska kunna förflytta mig framåt, ibland blåser den in ett slags vilt övermod i mig och jag upptäcker att sommarens hela värme ännu finns kvar i novembers kappveck. Igår kväll visade sig den varma glada sidan. Gabi och jag bestämde oss för att inte bry oss om att vi var mitt inne i veckans plikter och slit, så vi träffades på Trg och gick upp mot Tkalčićeva, eftersom Gabi tyckte mitt förslag K&K var för rökigt (och ändå är det hon som röker och inte jag, men sådana inkonsekvenser förgyller tillvaron) för att välja en bar och helst ville vi sitta ute för kvällen var faktiskt ljum, ljum på ett smygande sätt som kanske inte termometrar lägger märke till. Ganska snart slog vi till och slog oss ner ute i infravärmen. Och så beställde vi – Gabi tog Staropramen och jag tog Ožujsko. Ja, jag höll mig som vanligt till min tjeckiske ex-mans regel att alltid dricka öl från platsen eller i alla fall landet där man är.

Vi pratade om vårt arbete, om böcker vi läst, om våra gamla föräldrar, och resor vi gjort eller inte gjort – inte minst min till Bihać som inte blev av på grund av Tomas tejpade id-kort. Men Bihać ligger kvar. Gabi pekade mot ett hus som ska ha varit en bordell på Dubbelmonarkins tid – detta hade hon från en bok hon just läst. Och jag pekade på statyn som föreställer Marija Jurić Zagorka (ja, man ser faktiskt ett blänk av den på bilden) och frågade Gabi om hon varit i hennes lägenhet vid Dolac. Det hade hon inte och det har inte jag heller så vi bestämde oss för att gå dit en dag. Och så pratade vi om annat som jag inte berättar. Så småningom kom vi in på vår gemensamma resa till Vojvodina i början av sommaren och vi snuddade lite vid den där parken i Subotica där jag tog en bild av en byst som föreställer Danilo Kiš. Och där i infravärmen tänkte jag på vad lite jag visste då och hur viktig Danilo Kiš har blivit för mig sedan jag läste ”Lutan och ärren” och att jag nu försöker läsa den boken på serbiska, ”Lauta i ožiljci”. Och jag undrade vad jag tänkte när jag tog bilden av bysten. Men i stället för att låta Gabi veta att jag grävde i något sådant, sade jag att jag nu läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och vi mindes hur vi tillsammans någon gång i augusti, när jag hälsade på henne i Budapest, hade stannat vid Antal Szerbs bild utanför den stora synagogan.

Försiktigt, jag rör mig mycket försiktigt, för det här är den sista hela månaden som Londi var i livet förra året. Nyss såg jag en gammal svart labrador. Den eller hon, jag tror det var en hon, nosade bland löven på marken, rörde sig så där kraftfullt och lite klumpigt som Londi gjorde som gammal. Det var från spårvagnsfönstret jag såg den lilla scenen och jag kände att den var farlig för mig. Jag kan när som helst förvandlas till pulver, tänkte jag. Och så sköt jag bort tanken på den där förfärliga händelsen som inträffade dagen innan Londi dog och som jag tror var början till hennes slut. Jag vet inte när jag ska kunna berätta den eller alls om jag kommer att kunna det. Kanske ska jag inte göra det, för det hjälper ju ingen. Fortfarande är mitt liv indelat i det som hände när Londi levde och det som hänt efteråt, fast linjen börjar – på grund av brister i minnet – att bli mindre skarp. Hade jag det här lilla blåa paraplyet när Londi levde? Jag tror inte det, men jag är inte säker, jag vet bara att jag köpte det av en gatuförsäljare i Trieste en regnig dag.

Innan jag gick in alldeles nyss, tog jag en bild på mitt balkongrumsfönster. Det ser ganska dystert ut en dag som denna, men det är bättre inifrån. Sådana här bilder har jag tagit förr, men då fanns alltid Londi i den där hemvärlden med mig. Jag korsar på olika sätt gränsen mellan före och efter så många som jag kan i hopp om att den på något vis ska suddas ut. Det är när jag oförberedd möter det där snittet genom tillvaron, som jag blir rädd för att plötsligt bli till pulver.

När jag var ung – eller ja, i alla fall i en annan ålder än den här – tyckte jag mycket om att lära mig saker, inte minst nya språk och jag var också ganska stolt över att jag kunde rätt många.

För sju år sedan – i en annan epok av mitt liv – kom jag hit till Zagreb och en sak jag tänkte så där i början var att jag borde försöka lära mig kroatiska så fort som möjligt. Det blev inte så eller så var det just fort som inte var så möjligt. Åren gick och det nya språket växte mycket långsamt och ibland hände det att jag tappade också det jag nyss hade haft. Jag skyllde på olika saker – för lite tid, för mycket jobb, min ålder, för mycket pratande på diverse andra språk, ingen disciplin, glömska.

På senare tid – på allra senaste tid – har jag börjat tänka en ny tanke, en tanke som både skrämmer och lugnar. Varför ska jag lära mig något nu i den här åldern? För att det är användbart på ålderdomshemmet eller efter döden? Vad ska nya erfarenheter vara bra för och vad kommer jag att hantera bättre genom dem? Och vad är det förresten för värdefullt med att kunna – för en stund kunna – ytterligare ett språk? Fast här måste jag väl bromsa lite – på ett vardagligt plan vore det väl både behändigt och trevligt om min kroatiska vore lite bättre? Jo. Men om jag vrider lite på saken, så går det kanske att se ett annat slags fördel med min skrangliga kroatiska. Förr var jag ju som sagt stolt över att jag hade lätt för att lära mig nya språk. Nu är det plötsligt inte lätt, vilket betyder att jag inte längre har den här gåvan eller förmågan. Och nu tänker jag att jag kanske lär mig något annat och möjligen betydelsefullare, nämligen ödmjukhet. Ja, det satt långt inne och kanske lär jag mig inte det heller, men jag lär mig något om min oförmåga och jag lär mig att leva med den, med medvetandet om den. Jag är inte längre ”duktig” och jag kan le åt det. Och jag ska inte ”bli” något, bara leva i det som är. Nej, detta är inte någon sorgsen text, detta är bara ett försök att sortera mina tankar, ett försök att förstå mig själv.