Sempre caro

Inatt kom höstrusket och jag hörde regnet piska mot rutan och vinden rycka i något som satt löst. Och morgonen är våt och grå och verkar inte gömma på någon verklig dag, så jag vänder blicken mot annat, mot en bok jag läste vid sommarens början, det var "Sempre caro" av Marcello Fois. Texten skrev jag i juni och jag antar att den publicerats i Hufvudstadsbladet. Det är ingen riktig recension och jag hade tänkt mig att den kunde få placeras under tidningens rubrik ”Plock&Fynd”, men om det blev så vet jag inte.

1IMG_8753

Är en roman som kom ut 1999 gammal? Inte om den är bra. Och vad betyder förresten ”gammal”? Marcello Fois’ roman ”Sempre caro” kom 1999 och översattes till svenska 2001 av Helena Monti och fick av någon titeln ”Den försvunne fåraherden”. I recensionerna beskrivs den som en kriminalroman. En fåraherde i det inre av Sardinien anklagas för att ha stulit sju lamm. Han är oskyldig men tiden är slutet av 1800-talet och rätten till rättvisan är nästan helt i händerna på de rika och besuttna. Zenobi Sanna väljer att fly ut i vildmarken trots att han inte begått något brott. Men i denna värld finns också advokaten, poeten och poesiälskaren Bustianu Satta och det är egentligen han som är romanens huvudperson och då inte främst för det han gör utan för den han är. Det inträffar två mord och misstankarna tätnar kring Zenobi men Bustianu kämpar med stor ihärdighet för honom och i slutet bestraffas de skyldiga och Zenobi kan gifta sig med sin Sisinnia. Zenobi och Sisinnia är tecknade som ett slags nästan genomskinliga änglagestalter, överjordiskt vackra, medan Bustianu är en människa som kommer nära oss och som vi vill vara med, även om han kanske inte alltid skulle vilja vara med oss. Han är ädel men också lurig och tjurig när det faller sig så i hans själ. Han är en enstöring som ofta söker avskildheten ute under himlen, sommar som vinter, och han vandrar gärna längs stigarna med blicken riktad mot de omgivande karga sluttningarna och han kallar sina ensamma promenader för ”sempre caro” som ju är de första orden i poeten Giacomo Leopardis dikt ”L’infinito” som på svenska har fått titeln ”Det oändliga” och som i Anders Österlings översättning lyder så här:

Kär var mig alltid denna öde kulle

och denna häck, som delvis utestänger

min blick från landets horisont i fjärran.

Men då jag sitter där i lugn betraktan

det händer stundom, att min tanke skapar

gränslösa rymder på den andra sidan,

ett djup av övermänsklig ro och tystnad,

i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.

Och hör jag vinden susa där i snåret,

jag jämför nu oändlighetens stillhet

med denna röst: då minns jag evigheten

och döda tider och den tid som lever

i suset av ett ögonblick. På så vis

i det omätliga min tanke drunknar,

och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

Romanen är ett porträtt av Bustianu, ett porträtt som hela tiden växer och vinner nya nyanser. Den är också en beskrivning av det sardiska landskapet: torkan, hettan och kölden på en klippig ö som vänder sig inåt och inte utåt mot havet, en uråldrig kontinent. Men ovanför och bortom allt detta är romanen en hyllning till Leopardi genom dikten ”Det oändliga” som finns som en till hälften dold underström i varje kapitel utom i det första och det sista där diktens röst blir tydlig. På första sidan finns ett citat av diktens första rad och de sista orden i boken är hämtade ur slutraden i dikten. Med den här romanen visar Fois att Leopardi lever än, fastän många av oss trott att han slutade leva i början av 1800-talet.

2 tankar om “Sempre caro

  1. Mycket lockande, så tack för denna fina presentation! Jag har köpt på mig för många böcker redan denna höst, men jag måste nog ha den här också… :)

  2. Tack Einar – ja, den är värd att läsa. Dessutom har jag hört att ”Memoria del vuoto” ska vara något alldeles särskilt. Är på jakt efter den…

Kommentera