Guld utanför fönstret

Det är en sådan här dag med guld utanför fönstret. Tillvaron är tillfälligt utan hörn och kanter och jag läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och det känns som om det nattliga silvret från Szerbs roman utgör kölen på min i dessa ögonblick solförgyllda farkost.

1IMG_8767

Jag ser att det är ungefär ett år sedan Leonard Cohen dog och jag vet att det snart är ett år sedan Jacques Werup dog – den ene av dem kände jag i fantasin, den andre i ett skikt av verkligheten. Efter deras död är det svårt att veta vad som är vad och det är kanske inte viktigt. Och jag förbereder mig långsamt för årsdagen av Londis död, den där dagen då något i mig bröt samman. Nyss märkte jag något nytt i sorgeprocessen: den där bottenlösa skräcken som följt mig så tätt inpå huden har delvis – bara delvis – förbytts i saknad, riktig saknad. Vad är saknad? En smärtsam längtan? Vad är saknad efter någon som inte kan komma tillbaka? Vemod, längtan, en känsla av smärtsam förlust? Jag letar efter känslans kärna och jag undersöker på vilket sätt den skiljer sig från det där paniska chocktillståndet som hänger samman med hugget och förlusten. Delar av skräcken har mildrats och tonats ner, tror jag, och jag vågar stanna i tankarna hos Londi. Jag vågar försjunka i minnen från det liv vi hade tillsammans och jag vågar gå genom rummen utan att hela tiden vara beredd att bita av skräcken inför tomheten, dess isande kalla stjärna. Men jag behöver nog ljuset utifrån verkligheten i ”parken” under himlen för att i stillhet kunna betrakta de mörka märkena på väggarna i vissa hörn här, hörn där Londi en gång låg och lutade sig än si än så. Jag för en kamp för att bli fri från att kämpa så hårt för att uthärda. Och jag har tagit ett litet steg. Solen skiner i på bordet och jag läser om vad Mihály minns i Ravenna, vad han tänker i Florens…

Kommentera