I dagarna är jag lite ungersk, dels för att jag träffar Gabi rätt ofta, dels för att jag läser Antal Szerb (Szerb Antal borde jag ha skrivit, men är visst ändå inte tillräckligt ungersk). Ja, och igår kväll var jag på Café u Dvorištu och lyssnade på en intervju med den ungerska författarinnan Edina Szvoren. Språken var ungerska och kroatiska utom att Gabi gav mig en och annan ledtråd på engelska innan den kroatiska översättningen nådde mig, förstådd, oförstådd eller missförstådd.
Vägen dit gick genom lyckligt och mjukt pulserande halvmörker som här och där visade upp knubbiga rundningar. Var kommer värmen ifrån?
Ja, och sedan satt jag där vid ett bord inne i en ring av ungerska röster. Och så kom det tvåspråkiga samtalet på scenen igång. Jag märkte eller trodde mig märka hur Edina Szvoren slingrade sig ur en del lite konventionella frågor. Hennes blick sänktes och hon blev nästan omöjlig att fotografera och jag tog det som en bild av hennes glidningar ur frågornas grepp.
Som vanligt vid sådana här tillfällen byggde jag min egen historia av de fragment som nådde fram till mig. Szvoren svarade på en fråga om något kanske helt annat att barndomen – oberoende av allt annat – var det som gått henne djupast. Och hon sade att titeln till den novellsamling, som presenterades denna kväll för att den kroatiska översättningen nyss kommit ut, var hämtad från en sida i en dagbok som hennes mamma skrivit som elvaåring. På ungerska heter boken ”Nincs, és ne is legyen”, på kroatiska ”Nema, neka i ne bude” och på italienska ”Non c’è, e non deve esserci”. Och på engelska – så jag slipper kränga fram någon svensk översättning – ”There Is None, Nor Let There Be”. Den kroatiska titeln ligger nog bäst både i munnen och i minnet.
Medan jag satt där och lyssnade tänkte jag att jag förstod vad hon tänkte och jag drog in det jag förstod i min dunkla rävlya och tuggade nogsamt sönder alltsammans och gjorde det till mitt, till en sida i ”boken” som ni nu läser ett av de tusen kapitlen ur. Ja, detta självsvåld! Vem ska förlåta mig?
