Författare: Bodil Z

Jag minns inte längre var jag fick den här kartan – ja, vi fick varsin, Gabi och jag – kanske var det i Vinkovci eller i Ilok, fast här sviker minnet mig och blir till ludd. I alla fall är det en underbart levande karta över Slavonien (inklusive Baranja och Srijem) och jag visar här den centrala och östra delen, den vi vistades i, men man kan också se Našice, Mikis första hemstad, på den och Slavonski Brod, där Miki och jag varit några gånger i olika sällskap. Men här vill jag egentligen visa hur platserna vi besökte och upplevde under just denna resa ligger i förhållande till varandra och hur de är utplacerade i landskapet och var floderna har sina vägar. Jag har strukit ett tunt blått streck under namnen på de viktigaste platserna och den som följt med på vår resa känner ju ändå till namnen och en del av händelserna så om strecken är otydliga gör det kanske inte så mycket.

Den sista morgonen i Vinkovci bröt vi upp ganska sent, vi blev liksom hängande i ett av kaféerna nära vårt ”basläger”. Vi var inte riktigt säkra på vilken väg vi skulle ta tillbaka hem. Skulle vi se något för oss okänt och spännande kanske? Gabi funderade lite på Batina som ligger längst uppe i det nordöstra hörnet av Baranja, alldeles vid ungerska gränsen, men så tittade vi lite på kartan och funderade hit och dit och bestämde oss för att åka till Valpovo för att det är vackert och har ett intressant barockslott, Dvorac Prandau-Normann, – och en flod eller ska jag kanske kalla den en å?

Vi gav oss av i nordvästlig riktning mot den ungerska gränsen. Himlen var pannoniskt hög och blå och slätten ändlös och vetaxen stod gula på starka stjälkar. Här och där i kanterna lyste Gabis och min speciella favoritblomma: pipacs, vallmo – mak, Mohn, papavero…

Så nådde vi Valpovo, en leende liten stad med en vit liten sagokyrka och hus som utstrålade mildhet.

Gabi parkerade utanför en frisersalong där det väl egentligen var förbjudet att stå om man inte var kund, men vi fick stå där ändå. Vi klev av och korsade så småningom en bro över en stilla flytande å. Kanske var muren på ena sidan en del av stadsmuren, men det tog vi inte reda på.

Vi läste någonstans att platsen varit bebodd sedan yngre stenålder och att romarna haft en garnison här. I skrift nämndes stadens namn första gången 1332 och vi läste också att staden länge styrts av ungersk och kroatisk adel. Det kan ni läsa bättre om någon annanstans, ni har min välsignelse. I alla fall bestämde vi oss för att titta på Dvorac Prandau-Normann, så vi korsade gatan och kom in i en park och fortsatte sedan in på borggården.

Efter det behövde i alla fall Miki lite skugga så vi stannade en stund vid ett litet trähus i parken.

Vi hade under tiden blivit lite hungriga så vi frågade en ung servitris i en bar efter en restaurang. Hon sa att det bara fanns en restaurang i Valpovo och att den låg ”där borta”, men att nästa lilla stad, Belišće, hade två bra restauranger. Som tack för upplysningarna drack vi kaffe hos henne och for sedan ett par kilometer vidare till Belišće, som ligger ännu närmare Ungern. Vi valde restaurang Romberg och blev mycket nöjda: klassiskt utbud, fin servering och inte alls dyrt.

Och detta var sista avsnittet om vår slavonska resa.

Efter de täta timmarna i Šarengrad och avskedet från Dinka klev vi in i bilen och fortsatte mot Ilok som var den dagens mål. Vi följde Donau med vissa inbuktningar och efter kanske tio minuter var vi framme. Först såg vi egentligen bara Donau och vi strövade lite utmed vår sida av floden – på andra sidan ligger Vojvodina (Serbien).

Kanske åt vi någonstans men jag minns inget om platsen eller maten. Vissa saker tar minnet inte in, kanske var minneskammaren överfull just då. Jag vet att Gabi körde upp till ”gamla stan”. Ja, Ilok är mycket litet och kanske 8000 invånare, men samtidigt är det verkligen en stad och dess historia sträcker sig så långt bakåt man kan tänka sig. (Jag överlämnar åt er att undersöka detta närmare.)

Vi gick genom en parkliknande värld fram till de berömda vinkällarna Iločki podrumi och så in i halvmörkret. Där vistades vi en stund och lät oss rådas angående vilka viner vi skulle köpa. Vi köpte ett par flaskor var – jag köpte bland annat en Traminac.

Efteråt tittade vi på 1400-talskyrkan Sankt Ivan Kapistran som är tillägnad franciskanermunken Giovanni di Capistrano som dog i Ilok 1456. Gabi och jag tittade också på insidan men Miki behandlades denna gång ofranciskanskt. Ja, så är det ofta. Och jag lät den här gången bli att säga: ”Ma allora non sapete chi era San Francesco?”

Uppifrån den övre staden blickade vi bort mot Donau och det tjockgröna vattnet under oss är väl ett slags korvsjö.

PS Ilok är som sagt Kroatiens östligaste stad men i övrigt vet jag fortfarande mycket lite om den. Nästa gång.

Eftersom timmarna hos Dinka i Šarengrad vid Donaus strand var de mest minnesvärda under vår redan i sig härliga resa, så uppehåller jag mig lite till vid den upplevelsen. Tid är ju både något man kan mäta som en sträcka och något som liksom går bredvid det mätbara och kan fyllas utan gräns.

Platsen i sig är något enastående: denna oöverskådligt vida vattenmassa som hela tiden är både densamma och ständigt en annan. Ja, min tanke går till Vasudeva i Hermann Hesses ”Siddhartha”, utan att jag för det skulle mena att jag utsett någon till färjkarl här. Men beskrivningen av floden passar. Och hundarna i det gröna vid floden är just så upptagna av sitt nu som någonsin Vasudeva.

Igår eller i förrgår talade jag om ”Kapetanova kuća”, som en gång varit en restaurang, kanske för Donaufarare, jag gissar alltså nu, för jag minns inte riktigt vad Dinka sa. Så här ser huset ut från utsidan. Tidigare har ni upplevt interiörer med hundar, traktorslangar och oss tre kvinnor.

Ja, och jag visar en bild till på oss inne i huset: Dinka och jag. Och utanför de vackert blåa glasföremålen i fönstret flyter Donau mäktig.

Dinkas värld står öppen för många och det verkar ständigt pågå något där: färder på flottar, dockteater, lekar och fester. Och ändå andas platsen ett sådant lugn, en händelserik frid, om det finns något sådant. Ja, det gör det. Just här. Och på husets tak eller skorsten satt en stork och det verkade också så riktigt. Rätt fågel på rätt plats.

Och vi är välkomna hit igen och i alla fall Miki och jag tänker tacka ja till inbjudan och göra en resa österut igen. Jag avslutar det tredelade Šarengrad-kapitlet med att än en gång visa Dinkas avskedsfoto på oss tre resenärer.