Den sista morgonen i Vinkovci bröt vi upp ganska sent, vi blev liksom hängande i ett av kaféerna nära vårt ”basläger”. Vi var inte riktigt säkra på vilken väg vi skulle ta tillbaka hem. Skulle vi se något för oss okänt och spännande kanske? Gabi funderade lite på Batina som ligger längst uppe i det nordöstra hörnet av Baranja, alldeles vid ungerska gränsen, men så tittade vi lite på kartan och funderade hit och dit och bestämde oss för att åka till Valpovo för att det är vackert och har ett intressant barockslott, Dvorac Prandau-Normann, – och en flod eller ska jag kanske kalla den en å?
Vi gav oss av i nordvästlig riktning mot den ungerska gränsen. Himlen var pannoniskt hög och blå och slätten ändlös och vetaxen stod gula på starka stjälkar. Här och där i kanterna lyste Gabis och min speciella favoritblomma: pipacs, vallmo – mak, Mohn, papavero…
Så nådde vi Valpovo, en leende liten stad med en vit liten sagokyrka och hus som utstrålade mildhet.
Gabi parkerade utanför en frisersalong där det väl egentligen var förbjudet att stå om man inte var kund, men vi fick stå där ändå. Vi klev av och korsade så småningom en bro över en stilla flytande å. Kanske var muren på ena sidan en del av stadsmuren, men det tog vi inte reda på.
Vi läste någonstans att platsen varit bebodd sedan yngre stenålder och att romarna haft en garnison här. I skrift nämndes stadens namn första gången 1332 och vi läste också att staden länge styrts av ungersk och kroatisk adel. Det kan ni läsa bättre om någon annanstans, ni har min välsignelse. I alla fall bestämde vi oss för att titta på Dvorac Prandau-Normann, så vi korsade gatan och kom in i en park och fortsatte sedan in på borggården.
Efter det behövde i alla fall Miki lite skugga så vi stannade en stund vid ett litet trähus i parken.
Vi hade under tiden blivit lite hungriga så vi frågade en ung servitris i en bar efter en restaurang. Hon sa att det bara fanns en restaurang i Valpovo och att den låg ”där borta”, men att nästa lilla stad, Belišće, hade två bra restauranger. Som tack för upplysningarna drack vi kaffe hos henne och for sedan ett par kilometer vidare till Belišće, som ligger ännu närmare Ungern. Vi valde restaurang Romberg och blev mycket nöjda: klassiskt utbud, fin servering och inte alls dyrt.
Och detta var sista avsnittet om vår slavonska resa.