Eftersom timmarna hos Dinka i Šarengrad vid Donaus strand var de mest minnesvärda under vår redan i sig härliga resa, så uppehåller jag mig lite till vid den upplevelsen. Tid är ju både något man kan mäta som en sträcka och något som liksom går bredvid det mätbara och kan fyllas utan gräns.
Platsen i sig är något enastående: denna oöverskådligt vida vattenmassa som hela tiden är både densamma och ständigt en annan. Ja, min tanke går till Vasudeva i Hermann Hesses ”Siddhartha”, utan att jag för det skulle mena att jag utsett någon till färjkarl här. Men beskrivningen av floden passar. Och hundarna i det gröna vid floden är just så upptagna av sitt nu som någonsin Vasudeva.
Igår eller i förrgår talade jag om ”Kapetanova kuća”, som en gång varit en restaurang, kanske för Donaufarare, jag gissar alltså nu, för jag minns inte riktigt vad Dinka sa. Så här ser huset ut från utsidan. Tidigare har ni upplevt interiörer med hundar, traktorslangar och oss tre kvinnor.
Ja, och jag visar en bild till på oss inne i huset: Dinka och jag. Och utanför de vackert blåa glasföremålen i fönstret flyter Donau mäktig.
Dinkas värld står öppen för många och det verkar ständigt pågå något där: färder på flottar, dockteater, lekar och fester. Och ändå andas platsen ett sådant lugn, en händelserik frid, om det finns något sådant. Ja, det gör det. Just här. Och på husets tak eller skorsten satt en stork och det verkade också så riktigt. Rätt fågel på rätt plats.
Och vi är välkomna hit igen och i alla fall Miki och jag tänker tacka ja till inbjudan och göra en resa österut igen. Jag avslutar det tredelade Šarengrad-kapitlet med att än en gång visa Dinkas avskedsfoto på oss tre resenärer.
