Bodil Z - Bodil Zalesky

Solvarvet sänker sig mot sin lägsta punkt

7/11 -20187/11 -2018 Bodil Z

Hösten mörknar och vägen känns tung och jag tänker hela tiden – också när jag inte tänker, särskilt då – på att jag närmar mig slutet av det andra året utan Londi. Jag återser platserna från den sista hösten med henne och jag frågar mig hur det är möjligt att hon är borta. En granne jag brukar prata med, som också har en svart labrador, Ajka heter hon och Londi kände henne, pekade idag på Miki och sa ”det blir väl aldrig detsamma?”. Jag svarade något svävande som betydde både ja och nej och allt möjligt annat under himlen. Och så gick jag hem med Miki.

Ja, Miki är någon annan än Londi. Det vet jag ju och det är förstås ingen upptäckt. Och han kan inte ta bort sorgen eller hålet efter Londi. Ingen kan det. Och ingen ska det. Men han är en vän, lite vild, men en vän. Klok och vild och välsignad med krushår och mandelögon.

I Mraclin igen

4/11 -20184/11 -2018 Bodil Z

Sedan Vesna och jag för några veckor sedan fick de dunkla trähusen i Turopolje på hjärnan, så dyker de gång på gång upp i verkligheten och igår fick Eva också uppleva dem. Vi valde att åka till Mraclin som är den allra märkligaste av byarna i området. Här är nog vartannat hus ett av dessa sagohus. De äldsta nu levande husen är kanske trehundra år gamla, men före dem fanns andra nu undergångna hus byggda på liknande sätt – utan spikar och skruvar – och i samma material – ek. Och fortfarande byggs och renoveras trähus i Mraclin.

Vädret var milt och mjukgrått och gav en lite drömsk och töcknig atmosfär åt husen i byn. Vi gick längs huvudgatan som egentligen är den enda gatan utom i det korta avsnittet alldeles i mitten nära kyrkan. När vi tittade in i det som man kanske skulle kunna kalla sidogatorna, så öppnade sig fält och ängar direkt bakom husen. Och grönskan flöt ut i ränder mot huvudgatan.

Vi gick förbi mitt favorithus, detta spökskepp med den dunkelt slutna balkongen. Hela husgestalten är inåtvänd och förtegen och verkar gömma mycket mer än den visar.

Miki gick och snokade och spanade efter katter och vi människor tog bilder och funderade kring husen och deras historia.

Många av dem är ännu bebodda eller verkar åtminstone möjliga att göra beboeliga igen, medan andra för länge sedan har lagt framtiden bakom sig och nu bara står där utlämnade åt tidens tänder och klor.

Åter i Samobor

3/11 -20183/11 -2018 Bodil Z

Nyss tänkte jag något om att städer blir olika beroende på i vems sällskap man besöker dem. Och visst är det så eller kan vara så, men när jag tittar på bilderna från dagens tur till Samobor, så ser jag att jag valt ut nästan exakt samma vinklar som när jag var där med Toma för en dryg månad sedan. Jaja, jag har väl en bestämd uppfattning om hur Samobor ser ut.

Dagen var mjuk och lite dimmigt mulen och luften var utan kyla. Vi gick längs potok Gradna som man ju gör när man är gäst i staden.

Och Miki slet sig gång på gång och hoppade upp på muren och hängde sedan i farliga ställningar ut över vattnet.

Vi gick över små broar som det finns många av och jag tog den klassiska bilden, där jag tycker att det ser ut som i Nova Ruda i Polen.

Vi gick förbi stadsmuseet med dess grundare, Ivica Sudnik, i lätt framåtbörd pose framför.

Och så vandrade vi vidare längs floden och såg åsnor och hästar och passerade sedan över både en och två broar och nådde så småningom en liten kyrka invid berget. Där stannade vi en stund och gick lite hit och dit under de vackra valven.

För att ni inte ska tro att vi fick gå hungriga kan jag berätta att vi under timmarna i Samobor åt både rudarska greblica (”gruvarbetarplåt”) och kremšnita. Samoborska kremšnita är som alla vet den bästa.

Vi vänsöker stan

1/11 -20181/11 -2018 Bodil Z

Efter en nattlig kamp mot det lömska ordet ”identité” steg jag upp imorse, gick en runda med Miki och sedan bar det av in till stan med Eva – som är här hos oss nu – med målet att göra en liten turistisk vandring genom Gornji grad.

Vi gick kors och tvärs och i långa öglor och svängde här och där in i trånga gränder. Luften var mild och gatorna var tysta utom då någon bil förirrade sig in i stillheten.

På Didov san tog vi rast och åt fyllda paprikor och drack ett tjockt och bra rödvin. Vi undrade mycket över en gräddvit byggnad i klassicistisk stil snett bakom mig. Men vi fann inga svar och nöjde oss så. Efter maten gick förbi det där gula huset med den stora brunnen som jag kanske har vetat något om.

Och så gick vi nedför alla trapporna till Tkalčićeva och fortsatte sedan vidare ner till Trg, där vi klev på spårvagnen hemåt. Miki satt på en hylla med god utsikt över världen och Eva och jag skrattade lite åt det fåniga ordet ”vänsöka”. Har du vänsökt någon idag, lille vän?

en av dessa morgnar

31/10 -201831/10 -2018 Bodil Z

Vi ägnar oss åt upprepningens sköna konst och speciella glädje. Det man tycker om kan man göra många gånger, om tillfälle ges och här ges tillfälle i rikaste mått. Fast jag kanske ska kalla det tema med variation i stället? Ibland sitter på Caffe Goran och ibland på Simpa efter och före morgonrundan som förstås kan varieras ännu mer än denna växling mellan två. Denna morgon satt vi på Simpas terrass, Miki med blicken mot bambu- och katthörnan, jag med blicken vandrande under träden och på det gröna under dem. Frid var med oss. Och jag drack kaffe.