Författare: Bodil Z

Ja. Imorse när jag lutade mig ut genom fönstret för att känna på dagen märkte jag att det luktade på ett annat sätt än de senaste dagarna: Vår. Efter morgonrundan passade jag därför på att köra en tvätt i min farligt hoppande maskin – den måste tyvärr alltid bevakas när den hoppar och det finns en påtaglig risk att den gör något värre. Nå, den här gången gick det bra och här ser ni tvätten från en inte så ofta visad vinkel. Kanske gläds någon över detta.

På Dash eller på terrassen där var det full sol – inne är det alltid halvskumt, rökigt och trångt – och Darko kom med mitt kaffe. Han envisas med att inte höja priset.

Sedan gick Miki och jag en runda i parken och satt också en god stund på en av bänkarna. Jag tänkte på förbjudna ting och undrade lite över om världen förändrats ovanligt mycket de senaste åren eller om det är jag som äntligen vaknat upp ur hoppets dvala…

I vår trappuppgång här på Kornatska finns det fyra hushåll. Här bor stadigt två hundar och en katt och ganska ofta bor här också en hund och två katter till hos Ružica. Alla dessa bor inne i lägenheterna och Miki är förstås en av dem, men så finns också den lilla trappkatten. Ja, hon bor i trappen, fast troligen också någon annanstans; jag gissar att hon bor i det lilla huset med ”sockertoppstaket” snett över gatan från mitt köksfönster sett, men att hon inte blir särskilt väl omhändertagen där. Trappkatten bor hos oss för att min granne eller mina grannar på samma våningsplan – övervåningen – sedan snart ett år ger henne mat och en sovplats. Jag har förstås inget emot den lilla katten, men problemet är att Miki är jägare och att han kanske vill döda den och att katten bor en meter från vår dörr. För övrigt har jag, efter att grannarna en gång var borta i ett par dagar när det var dåligt väder, också börjat ge henne mat.

Det hela är särskilt riskabelt när det är mörkt för lyset fungerar sedan rätt länge inte i trappuppgången och jag har svårt att upptäcka katten då. Ett tag använde jag mobilen för att kasta ljus omkring mig, men det blev väldigt krångligt om jag dels måste hålla hårt i Mikis koppel, dels kanske också hade något att bära. Nu har jag visserligen sedan jul en pannlampa – ja, en julklapp – så jag har lite friare händer, men jag får inte gå och drömma eller slöa för rätt vad det är kan katten sitta någon annanstans, kanske på kistan utanför Darkos lägenhet.

När vi är hemma tillbringar Miki ofta långa stunder vid vår ytterdörr som visserligen är en ”protuprovalna vrata”, en säkerhetsdörr, men för en hund, särskilt en sådan som Miki är det lätt att genom den närmast obefintliga springan under dörren nosa sig till om katten är där.

Imorse när jag drog upp jalusierna i köksfönstret möttes jag av en oväntad anblick. (Den här vintern hade det bara snöat en enda gång och det var en eftermiddag i början av december och björkens gula löv lyste genom snön. Morgonen därpå var allt det vita borta och gräset var obekymrat gräsgrönt.) Jag öppnade köksfönstret och lutade mig lite ut och tittade björkens och fikonträdets snöklädda grenar, på husens nya vita tak och på min tvättlina som hade blivit tjock och polstrad.

I minnet dök en scen från min barndom upp. Jag var nog tio år och jag gick i fjärde klass i Rosenfredsskolan. Med ens vändes alla blickar mot klassrummets höga fönster – himlen var fylld av stora, porösa, sakta dalande snöflingor. Då gick Fröken till den gamla tramporgeln och stämde upp: ”En morgon när vi vakna är hela världen vit och vi förstå att vi-intern har kommit hit…” Vi sjöng med förstås. En glad stämning spred sig i bänkraderna, vi var liksom ett med det vackra snöfallet. Fast här i mitt nu tänker jag att det måste ha varit den vintern då min klasskamrat Lissen drunknade. Under hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.

En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.

Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i tidningen. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.

Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.

Under åren då jag gick i Rosenfredsskolan tog jag någon enstaka gång vägen förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.

Varmare än på länge imorse, južina, sydvind väl. Ändå valde vi att sitta inne till morgonkaffet idag eftersom ett duggregn fyllde luften. Om man rör sig snabbt gör det inget, men sitter man still så blir man så småningom våt i päls och kappa. I dörren till Cooltura mötte vi Ur som vi brukar fika med lite då och då, men han var alltså på väg ut. Vi hittade ett lågt bord – det är viktigt med låga bord om man har/är hund – och slog oss ner. En för mig ny kypare kom fram, trevlig som de flesta som Almir anställer.

Miki hade visserligen ingen soffa men i alla fall en matta att sitta på och där satt han till en början som ett ljus. Så kom Goran in med hunden Eti och så blev det lite hälsande. Ja, och sedan kom mitt kaffe med ett tulpanhjärta. Bilderna i mjölkskummet är ett eget språk.

Jag tuggade lite på mandlarna jag hade i fickan och Miki fick då och då en gotta. Vi trivdes på ett vilsamt sätt. Nuet bredde ut sig.

Under helgen var Alessandra här på besök från Trieste. Det var lite ovanligt att ha henne här för annars brukar vi mest ses i Trieste eller någon gång i Rijeka. Men nu var hon här och fick uppleva Mikis och min ”nya” lägenhet.

Som alltid när jag har besök förvandlas min hemstad till en mer spännande och främmande plats. Så är det väl för de flesta. Till och med Cooltura skakade fram nya ting ur ärmarna även om vi satt i den gröna soffgruppen där Miki och jag ofta sitter om morgnarna.

Ale såg saker jag inte hade tänkt på, som de inmurade böckerna i den ena väggen eller en bild från förr av en skådespelare alldeles invid kakelugnen. Dessutom visade det sig att en av kyparna talar italienska. Nå, till Cooltura kom vi mer än en gång.

Under lördagen gjorde vi en stor rundvandring genom staden, nästan från morgon till kväll. Vi gick också upp en bit längs en av stadens ”gröna fingrar”, för längs innerstadens huvudgata, Ilica, kan man på otaliga ställen gå uppåt uppåt genom parker och parkskogar tills man närmar sig Medvednica, stadens husberg. Här ser ni Ale i början av Dubravkin put med den store författaren Miroslav Krleža (1893-1981). Kanske känner någon av er till honom. Jag vet alltför lite, men jag har i alla fall läst ”Återkomsten”/”Povratak Filipa Latinovicza”, till största delen i svensk översättning men de första sidorna även på kroatiska. En fantastisk, lertyngd bok med mycket missmod och elände, men också väldigt fysisk, läsaren får till exempel veta hur det känns att ta i ett gammalt dörrhandtag av järn. Tro mig.

En god stund gick vi omkring i Gornji grad (Den övre staden), som visserligen sedan några år bjuder på irritationsmomentet att Markustorget är avspärrat. Nå, vi gick på andra platser, bland annat längs den höga promenadvägen Strossmayerovo šetalište, där vi satt lite bredvid poeten Antun Gustav Matoš (1873-1914).

Vi konstaterade att Atelijer Meštrović var stängt, tydligen på obestämd tid ”för renovering”, så inga skulpturer för oss. Till sist – eller egentligen inte alls ”till sist”, men vad ska jag kalla det? – gick vi till Didov san och åt gott och länge. Någonstans slutade den dagen.

På söndagen hade vi lite bråttom för Ale hade bussen att passa, men vi hann ändå med morgonkaffe på Cooltura innan vi tog spårvagnen till Britanac för att söka igenom marknaden där. Det är förresten där jag köpt alla mina mattor av det där matthandlarparet som vet lagom lite om mattor. Vi plockade bland udda blänkande föremål, tittade på vackra tyger ”som man kan ha till något” och så bläddrade vi i böcker. Ale sa att nästa gång om hon och Piero kommer med bil så ska hon inte låta allt ligga kvar. Jag hittade två böcker för en spottstyver: Schiller och Ringelnatz.