Vårpromenad vid Jarun

För första gången på månader tog Miki och jag femmans spårvagn ut till Jarun. Marit hade ringt och sagt att våren är här och sedan hade hon frågat om vi ville ses ute vid Jarun, där hon bor med sina hundar. Jag vet inte om Miki visste vart vi var på väg, men han tittade i alla fall väldigt intresserat genom rutan som han hade på lämplig höjd.

I den vanliga hörnan alldeles innan man kommer till sjön strålade vi samman och Skajla ropade högt av entusiasm medan både Miki och Nova tog det lite lugnare, särskilt Miki. Och så började vi gå ”åt andra hållet”, alltså inte mot min badstrand. Efter ett tag gick vi över en bro och kom ut på en ö där jag nog aldrig varit förr, fast helt säker är jag inte. Vi var alla på gott humör, vågar jag säga också om hundarna. Nova fick gå fri åtminstone bitvis, eftersom hon är pålitligast. Marit och jag pratade utan uppehåll om allt man kan tänka sig, men jag hemlighåller allt utom det att vi ett tag pratade om sothönor. Ja, man kan prata om sothönor och troligen såg vi några av dem också. Ibland gick vi i strandkanten och Miki drack lite och kanske Skajla också, men Nova dricker bara ur fjällbäckar, fast i värsta fall också kranvatten.

I ryggsäcken hade Marit fruktsallad till oss människor och lite bröd och korvbitar åt hundarna. Vi satte oss på ett litet kafé nära vattnet och packade upp maten och så beställde vi kaffe. Ja, och så satt vi där en bra stund eller tills Nova började tycka att det var tråkigt. Och så letade vi oss hela den ringlande vägen tillbaka till utgångspunkten, där vi skildes och Marit räckte mig ett paket med ett par rejäla köttben till Miki.

Vid hemkomsten var himlen brandröd ovanför hustaken här mittemot vårt köksfönster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *