Resan till Split – del ett

Ikväll smäller det våldsammare än vanligt under denna smällartid, så Miki och jag håller oss i möjligaste mån hemma efter en solskensdag med vänner på olika kaféer i vårt kvarter. Under detta innesittande vill jag passa på att återuppleva Rudolfs, Mikis och min resa till Split runt mitten av december. Det finns bara ETT tåg från Zagreb till Split vid den här tiden på året så vi tog det. Tåget lämnade Zagreb på eftermiddagen så efter någon timme började dagen krypa undan och jag såg bara sådant jag sett på mina resor till Rijeka. Efter ”vägskälet” var det mörkt, men vi satt rätt bra, Rudolf läste, Miki sov och jag försökte ändå se något. Ja, med en dåres envishet. Och jag skrev upp namnen på stationerna vi stannade på. Sådant ingår i mitt sätt att vara: Karlovac, Oštarije, Plaški, Vrhovine, Ličko-Lešće, Gospić, Lovinac, Gračac, Knin, Drniš, Perković, Kaštel Stari, Split Predgrađe, Split. Jag tänkte på att jag rastat i Gospić mer än en gång på buss- eller bilresor och jag tänkte också på det där speciella med den staden, men det behåller jag för mig själv. Jag anade borgen i eller ovanför Kanin och jag tänkte på vad Enzo Bettiza skriver om Drniš i sin bok ”Esilio”. Lika och Dalmatinska zagora utövar en hemlig lockelse på mig, en lockelse jag oftast förtiger. Nå, i kvällningen eller snarare vid tio nådde vi Split och förundrades över stadens och havets skönhet. Resan hade tagit ungefär sju timmar.

Vi gick längs Riva och längs Diocletianuspalatsets ena sida och vi tyckte det verkade ganska lätt att hitta till vårt boställe. Till en början i alla fall och egentligen mer än så. Vi gick förbi ett avlångt torg med en skridskobana, öronbedövande musik och ett myller av människor. Platsen har förstås ett namn, men jag minns inte nu. Strax därefter var vi i vår stadsdel Varoš: smala krokiga gränder som på ett lekfullt sätt verkar byta namn med varandra vid nästan varje gathörn. Ganska snart hittade vi vår gränd, Arapova ulica och kände oss så där som man gör när man hittat något man letat efter.

Men nu kom den här grändleken. Vi följde gatnumren som först verkade rätt logiskt ordnade, men sedan försvann logiken. Jag ropade en fråga uppåt till en gumma som hängde i ett fönster. Hon pratade en massa som jag bara förstod till hälften och så pekade hon på ett komplicerat sätt runt sig själv. Vi gick tillbaka igen och hittade en ny stump av Arapova och plötsligt stod vi framför en dörr med en sjua ovanför sig. Jag knackade, inget hände. Vi hittade en ringklocka och ringde på och efter en stund såg vi någon röra sig i dunklet. Så tändes ljuset och en dammsugare sattes på eller blev i alla fall hörbar. En kvinna öppnade försiktigt och tittade misstänksamt på oss. Jag frågade om det var nummer sju. Ja, det var det, men hon hyrde inte ut något. Då hörde vi en mansröst i mörkret bakom oss. Det var vår värd. Han förde oss runt en ”trädgård” och så var vi vid 7a. (Detta är en starkt förkortad version av vår vandring i Arapovas labyrinter.)

Vi kom in i lägenheten som var perfekt med något undantag. Dessutom väldigt billig och stor. Miki tog belåtet plats i en soffa och vi människor packade upp lite grand – vi hade nästan ingen packning. Ja, och så gick vi väl ut en vända men det minns jag inget av.

Nästa morgon steg vi upp rätt tidigt och åt vad vi hade kvar av provianten till frukost medan vi tittade ut över den vackra staden. Från det ena fönstret kunde man se havet också.

Ja, och så gick vi nerför Varoš’ krokiga backar och vidare mot Diocletianus’ palats som vi ägnade första dagen åt att genomsöka. Det var lite mulet men luften var ljum.

Sju år

Nu är det sju år och några dagar sedan Londi dog. Här är en bild från Jezersko i norra Slovenien där jag var med Igor några dagar efter katastrofen. Han tog mig dit för ett slags första läkning. Jag glömmer aldrig de små tjockpälsade hästarna och trösten de gav. Jag minns deras färger: lila, chokladbruna och brandgula… Och det är nog ett riktigt minne.

Vinter i Sokcho: Elisa Shua Dusapin

Nu har snart en vecka gått sedan denna text publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att återföra den till mina marker.


tassmärket är Mikis

Romanen ”Vinter i Sokcho” är kanske lika mycket en töcknig bildsvit i glidande tunna klangfärger som en text. Samtidigt är den förstås också text och det inte minst genom detta ords lutning in i det vi kallar ”textur”. Serietecknaren eller kanske snarare konstnären i boken känner ofta på pappret han vill teckna eller måla på och han föredrar det sträva och lite borstiga framför det släta och blanka. Ofta smakar han också på pappret för att känna på dess struktur också med tungan och tänderna.

Grundfärgen i romanen är vitt och det inte bara för att det är vinter och snö utan också för dimman. lakanen och de tunna pappersväggarna. Av och till punkteras vitheten av en skarp färg hos någon fisk, något metalltak, någon ljusslinga eller någon festdräkt, men det ger bara mer makt åt det vita som utgör en hel värld av vitheter: smutsvitt, blekvitt, skumvitt, mörkvitt, ja, för det vita är inte främst ljust. Samtidigt simmar romanen i bläck: bläckfiskarna och tecknarens bläck finns med i nästan varje kapitel, men vitheten är mäktig:

”När jag tittade närmare insåg jag att jag i stället för bläcket bara såg de vita ytorna mellan strecken, där ljuset hade absorberats av papperet och snön sken, nästan som om den var verklig.”

I den här berättelsen befinner vi oss i en badort i norra delen av Sydkorea, en badort som sover och huttrar om vintern: ”Sokcho dröp av vinter och fisk, väntade.” Sex mil norr om Sokcho finns Nordkorea och mellan länderna ett brett stråk av förbjudet land. Berättarrösten tillhör en ung sydkoreanska som arbetar på ett förkommet pensionat. Hon är i Sokcho av dottersplikt och kanske något annat, något drömskt eller uppgivet. ”Jag tyckte om kuststräckan trots att den var ärrad av elektrisk taggtråd.”

Den unga kvinnan med vars blick vi ser det mesta, kanske allt, har den egenheten att hon har en fransk far. Denne fransman övergav modern före dotterns födelse men lämnade spår av sina västerländska drag i flickans eller den unga kvinnans ansikte, spår som aldrig upphörde att väcka uppmärksamhet bland folket i Sokcho. En dag kommer Yan Kerrand, en fransk serietecknare, till pensionatet för att teckna det avslutande avsnittet i en lång rad seriealbum om en arkeologs resor runt om i världen, men han är också där för att vara i fred. Det är mellan berättaren och Kerrand det mesta av det glesa mänskliga samspelet i boken äger rum.

Blicken på Korea är en svårdefinierbar blandning av den inifrån och den utifrån. Författaren Elisa Shua Dusapin är som berättaren fransk-koreanska, men till skillnad från denna har hon bara levt i Korea under några år av sitt liv. Det Korea som visas kan för en europé te sig både till ytterlighet förfinat och överraskande slafsigt, inte minst när det gäller maten: fugufisken som har giftiga inälvor rensas med allra största rituella konstfärdighet och skärs upp i så tunna skivor att köttet är genomskinligt, men sedan kan det vid ätandet av denna rätt förekomma påfallande mycket kladd och salivdroppande. Detta Korea är å ena sidan djupt rotat i gamla sedvänjor som alla de traditionella maträtterna och de ofta förekommande besöken i jjimjilbang, de speciella koreanska badhusen, men också de gåtfulla grova haenyeo-kvinnornas arbete har gamla anor: Vinter som sommar dyker de ner till tio meters djup för att fiska skaldjur och sjögurkor. Å andra sidan är landet ultramodernt och i hög grad digitaliserat och till moderniteten hör även de ymnigt förekommande skönhetsoperationerna. Pojkvännen Jun-oh, som är modell, erbjuder sig vid ett tillfälle att ta med en ansiktskatalog till berättaren för att en operation – även om han förstås tyckte att hon var perfekt – kunde öka hennes chanser att få ett bättre arbete. Och en av gästerna på pensionatet, ”bandagetjejen”, bor där för att ta igen sig efter en skönhetsoperation. Inne i boken finner vi gång på gång den koreanska blicken på Kerrand och då speciellt hans näsa, som sticker ut så mycket. Dessa blickar på det främmande får mig tänka på hur godtyckliga de mänskliga idéerna om vad som är vackert och fult, rent och orent, viktigt och oviktigt är.

Något som likt vitheten och bläcket sätter sin prägel på boken är de många beskrivningarna av tunna lager av olika substanser: fiskkött eller grönsaker skärs mycket tunt, Kerrands bilder uppstår ofta genom att lager läggs på lager och ”bandagetjejen” på pensionatet drar under sin vistelse där bort lager efter lager av bandagen som täcker hennes ansikte. Ja, också lager av huden under.

Den utbredda fixeringen vid utseendet plågar berättaren, hon är för mager enligt modern, Jun-oh pratar engagerat om skönhetskliniker och på tv ser man hela tiden likadana plastikopererade ansikten. Ofta hetsäter hon tills hon mår illa och hon skäms över ett ärr efter en fiskekrok hon har på låret. Detta ärr utgör ett slags ledmotiv i historien om berättaren och Kerrand. De missförstår och talar förbi varandra på ett sätt som påminner om en lek. De säger saker till varandra som blir liggande kvar i luften mellan dem som något som förbinder dem. De vet och vet inte. Och ärret finns, syns och döljs och i sista meningen lyser ordet ”ärr” som ett tecken eller en nyckel till deras historia men också till slutet i Kerrands sista seriealbum.

Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho, 2023
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Förlag: Ersatz

Kelim, Germknödel och Rilke

Idag är det söndag och första advent och solsken, fast rätt kallt, även om gårdagens lilla snö är bort, så jag tyckte Britanac kunde vara ett bra mål för Miki och mig. Kanske skulle jag hitta den där sista mattan till vårt bo.

Jag letade igenom det härligt okunniga ”mattparets” högar. Frun pekade stolt ut en kelim (ćilim), förut visste hon inte vad det var men nu så! Jag tittade på den: vacker, men för stor, så letandet får fortsätta tills jag hittar en liten vacker kelim, som passar in på en viss kal plätt o sovrummet. I stället för en matta köpte jag en bok och sedan gick vi till fots längs Ilica mot Trg. Där är det numera inte någon adventsmarknad eller bara en mycket begränsad sådan, så vi gick mot Evropski trg och på hörnet där hittade jag boden med Germknödel precis på samma plats som förra året. I år kallar de den inte Germknödel utan bara knedla, men det är samma sak: en degknödel med plommonsylt (eller snarare Pflaumenmus) och vallmofrön och vaniljsås. Jag köpte mig en som jag delade med Miki och solen sken på oss och vår knedla.

På hemvägen gick vi in på Glavni koldvor för jag ville kolla det där vanliga med tågen till Rijeka. Det är något man aldrig kan veta, allra minst genom vad som står på internet. Sämre igen, bara ett tåg och då måste man byta och sitta en och en halv timme i Ogulin och efter den åttonde december vet man ingenting. Bra att veta, tänkte jag och försökte se det från den ljusa sidan. Och så tog vi tvåan hem och Miki gick genast och la sig.

Ja, boken jag köpte på Britanac för en euro är den ni ser bredvid Miki som kanske redan har läst den. Rilke om och till Rodin – först en essä om Rodin och sedan Rilkes brev till konstnären. På slutet finns avbildningar av några av Rodins skulpturer.

En särskild förmiddag på Cooltura

Förmiddagen var genomkorsad av regn, duggregn, lätta skurar och hårda. Miki och jag gick under en lätt skur till Cooltura – promenad och kaffe i ett, tänkte jag. När vi kom in såg jag att alla bord var tagna, men Almir, Coolturas perfekte ägare eller chef, fick syn på oss och vinkade oss diskret mot trappan till övervåningen, häktade av det röda repet och släppte förbi oss medan han frågade vad jag önskade. Jag tror faktiskt han kallade mig ”mlada dama” eller i vokativ ”damo”. Almir skulle om man tänker på hans ålder lätt kunna vara min son. Jag valde det bästa bordet och slog mig ner och Miki satte sig till rätta på mattan. Strax därefter kom Almir upp med mitt kaffe.

Det där övre rummet är både vackert och spännande; ja, de nedre rummen är också vackra och intressanta, men det på övervåningen är något extra. Jag tittade lite på böckerna och kartorna och njöt av att knappast någon rök alls ringlat sig uppför spiraltrappan. Miki väntade på gottor och fick.

Regnet trummade på rutan bakom oss och Miki spanade, kanske såg han en fågel eller så letade han efter någon ”yttre händelse” i största allmänhet.

När vi efter någon timme lämnade vår ombonade plats möttes vi av en hård skur, så vi trampade hemåt så fort vi kunde, jag i leopardmönstrade gummistövlar jag övertagit från Vesna. Väldigt bra sulor. Och Miki gick natuligtvis säkert på sina fyra tassar.