Vinter i Sokcho: Elisa Shua Dusapin

Nu har snart en vecka gått sedan denna text publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att återföra den till mina marker.


tassmärket är Mikis

Romanen ”Vinter i Sokcho” är kanske lika mycket en töcknig bildsvit i glidande tunna klangfärger som en text. Samtidigt är den förstås också text och det inte minst genom detta ords lutning in i det vi kallar ”textur”. Serietecknaren eller kanske snarare konstnären i boken känner ofta på pappret han vill teckna eller måla på och han föredrar det sträva och lite borstiga framför det släta och blanka. Ofta smakar han också på pappret för att känna på dess struktur också med tungan och tänderna.

Grundfärgen i romanen är vitt och det inte bara för att det är vinter och snö utan också för dimman. lakanen och de tunna pappersväggarna. Av och till punkteras vitheten av en skarp färg hos någon fisk, något metalltak, någon ljusslinga eller någon festdräkt, men det ger bara mer makt åt det vita som utgör en hel värld av vitheter: smutsvitt, blekvitt, skumvitt, mörkvitt, ja, för det vita är inte främst ljust. Samtidigt simmar romanen i bläck: bläckfiskarna och tecknarens bläck finns med i nästan varje kapitel, men vitheten är mäktig:

”När jag tittade närmare insåg jag att jag i stället för bläcket bara såg de vita ytorna mellan strecken, där ljuset hade absorberats av papperet och snön sken, nästan som om den var verklig.”

I den här berättelsen befinner vi oss i en badort i norra delen av Sydkorea, en badort som sover och huttrar om vintern: ”Sokcho dröp av vinter och fisk, väntade.” Sex mil norr om Sokcho finns Nordkorea och mellan länderna ett brett stråk av förbjudet land. Berättarrösten tillhör en ung sydkoreanska som arbetar på ett förkommet pensionat. Hon är i Sokcho av dottersplikt och kanske något annat, något drömskt eller uppgivet. ”Jag tyckte om kuststräckan trots att den var ärrad av elektrisk taggtråd.”

Den unga kvinnan med vars blick vi ser det mesta, kanske allt, har den egenheten att hon har en fransk far. Denne fransman övergav modern före dotterns födelse men lämnade spår av sina västerländska drag i flickans eller den unga kvinnans ansikte, spår som aldrig upphörde att väcka uppmärksamhet bland folket i Sokcho. En dag kommer Yan Kerrand, en fransk serietecknare, till pensionatet för att teckna det avslutande avsnittet i en lång rad seriealbum om en arkeologs resor runt om i världen, men han är också där för att vara i fred. Det är mellan berättaren och Kerrand det mesta av det glesa mänskliga samspelet i boken äger rum.

Blicken på Korea är en svårdefinierbar blandning av den inifrån och den utifrån. Författaren Elisa Shua Dusapin är som berättaren fransk-koreanska, men till skillnad från denna har hon bara levt i Korea under några år av sitt liv. Det Korea som visas kan för en europé te sig både till ytterlighet förfinat och överraskande slafsigt, inte minst när det gäller maten: fugufisken som har giftiga inälvor rensas med allra största rituella konstfärdighet och skärs upp i så tunna skivor att köttet är genomskinligt, men sedan kan det vid ätandet av denna rätt förekomma påfallande mycket kladd och salivdroppande. Detta Korea är å ena sidan djupt rotat i gamla sedvänjor som alla de traditionella maträtterna och de ofta förekommande besöken i jjimjilbang, de speciella koreanska badhusen, men också de gåtfulla grova haenyeo-kvinnornas arbete har gamla anor: Vinter som sommar dyker de ner till tio meters djup för att fiska skaldjur och sjögurkor. Å andra sidan är landet ultramodernt och i hög grad digitaliserat och till moderniteten hör även de ymnigt förekommande skönhetsoperationerna. Pojkvännen Jun-oh, som är modell, erbjuder sig vid ett tillfälle att ta med en ansiktskatalog till berättaren för att en operation – även om han förstås tyckte att hon var perfekt – kunde öka hennes chanser att få ett bättre arbete. Och en av gästerna på pensionatet, ”bandagetjejen”, bor där för att ta igen sig efter en skönhetsoperation. Inne i boken finner vi gång på gång den koreanska blicken på Kerrand och då speciellt hans näsa, som sticker ut så mycket. Dessa blickar på det främmande får mig tänka på hur godtyckliga de mänskliga idéerna om vad som är vackert och fult, rent och orent, viktigt och oviktigt är.

Något som likt vitheten och bläcket sätter sin prägel på boken är de många beskrivningarna av tunna lager av olika substanser: fiskkött eller grönsaker skärs mycket tunt, Kerrands bilder uppstår ofta genom att lager läggs på lager och ”bandagetjejen” på pensionatet drar under sin vistelse där bort lager efter lager av bandagen som täcker hennes ansikte. Ja, också lager av huden under.

Den utbredda fixeringen vid utseendet plågar berättaren, hon är för mager enligt modern, Jun-oh pratar engagerat om skönhetskliniker och på tv ser man hela tiden likadana plastikopererade ansikten. Ofta hetsäter hon tills hon mår illa och hon skäms över ett ärr efter en fiskekrok hon har på låret. Detta ärr utgör ett slags ledmotiv i historien om berättaren och Kerrand. De missförstår och talar förbi varandra på ett sätt som påminner om en lek. De säger saker till varandra som blir liggande kvar i luften mellan dem som något som förbinder dem. De vet och vet inte. Och ärret finns, syns och döljs och i sista meningen lyser ordet ”ärr” som ett tecken eller en nyckel till deras historia men också till slutet i Kerrands sista seriealbum.

Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho, 2023
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Förlag: Ersatz

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *