Språk, isolering, böcker…

Vi har ett slags försommardagar nu och allting blommar, ja, en del har redan blommat över, men klarbärsträdet på hörnan är denna dag på sin höjdpunkt.

Och Miki och jag vi går i solljuset och ibland sätter vi oss i gräset och vilar en stund och betraktar världen eller låter tankarna flyga hit och dit.

Vad Miki tänker vet jag inte men jag tänkte nyss på det här med språken och hur det har ändrat sig sedan förra våren. Jag talar ju sällan med människor i verkligheten, så nu talar jag faktiskt mest av allt kroatiska, även om min kroatiska fortfarande är knackig – jag kom ju hit för sent i livet. Engelska talar jag någon gång med vänner jag haft länge här och kanske lite tyska. Italienska talar jag nästan aldrig för mina italienska vänner här bor i andra kvarter och jag rör mig ju inte från mitt hemmahörn. Och inte blir det någon svenska heller mer än på skype eller liknande. Tyska läser jag mest och just nu handlar det om översättningar: Theodor Storm och Else Lasker-Schüler. Svenska använder jag till den andra änden av översättningen och så läser jag för mitt arbete och skriver ett och annat, recensioner och liknande. Italienskan lever – förutom i mail och sådant – i min nöjesläsning. De tre senaste böckerna är skrivna av författare från det östligaste Italien ett Italien som inte är Italien mer än delvis. Claudio Magris är ju från Trieste, men Enzo Bettiza föddes i Spalato/Split och Fulvio Tomizza i byn Materada i Istrien.

”Danubio” av Claudio Magris känner de flesta till och boken är ett slags resa från Donaus källor till mynningen i Svarta Havet med ganska egensinnigt valda anhalter, men det är väl en del av charmen. Det är Magris’ resa och hans associationer.

”Esilio” av Enzo Bettiza är självbiografisk och handlar om uppväxten i Spalato /Split och skolgången i Zara/Zadar, om fördrivningen och återbesöken fulla av främlingsskap. Men han talar också mycket om sin dubbla venetiansk-montenegrinska identitet och allt vad den inneburet för hans förhållande till det yttre ödet.

”La miglior vita” av Fulvio Tomizza har jag hittills bara läst början av. Handlingen utspelar sig i författarens första hembygd i en fattig by där det kroatiska och det italienska möts nästan överallt och ibland sliter på varandra, men ofta säger någon att det bara är språket som skiljer dem åt. Jag har läst flera böcker av Tomizza tidigare så jag vet att försoningstanken är stor för honom. Han vill inte stå på någon ”sida” och ännu mindre mot någon ”sida”.

De här tre böckerna är för mig ett annat slags närmande till min nya hemtrakt än mitt liv här. Jag ser på den med en väldigt nära utifrånblick, ja, en blick som väl egentligen inte någon riktig ”utifrånblick”.

Kommentera