Nu har det nog gått en dryg vecka sedan min text om Merete Mazzarellas ”Från höst till höst” publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag återför det jag skrivit till mina platser.
Ännu minns jag tydligt min fascination när jag läste ”Den försiktiga resenären” för kanske två år sedan, i den andra tiden. Det var den första boken av Merete Mazzarella för mig. Jag förundrades över språkets lätta flytande rörelse och över blandningen mellan ytligheter och smärtsamt djup och detta att författaren verkar trampa upp små stigar hit och dit mellan dem som varit och dem som är, att hon syr ett slags drömlik söm som förbinder dimensionerna. Under den här bokens första månader – ja, ”Från höst till höst” är uppdelad i månader, i tretton månader – så tycker jag mig känna igen rösten från den förra boken och jag tänker sedan att den kanske handlar om åldrandet eller i alla fall från början var tänkt att handla om åldrandet: ”Måtte de åtta månaderna gå fort, tänker jag. Men så inser jag genast att jag i min ålder ingalunda har råd att önska att tiden ska gå fort.” Och om döden: ”Alla gamla par vet: en av oss ska dö först. Blir det du eller jag?” Skrivandet är också ett tema och Mazzarella säger att hon ”levt skrivande” sedan hon lärde sig ”hålla i en penna”. Lite längre fram talar hon lätt ironiskt eller självironiskt om de olika epitet hon fått i den rollen: ”Jag vet också att det finns de för vilka ’en riktig Mazzarella’ har en negativ klang, en klang av något salongsbildat och konversant. Jag må tidigt ha tröttnat på att kallas ’spirituell’, men i dag är jag genuint plågad av att kallas ’konversant’.” I november reser Mazzarella med sin man till Australien och i texten dyker ordet ”flygskam” upp. Flygskam i kombination med långa flygresor har jag svårt för – det var för övrigt det enda som störde mig i ”Den försiktiga resenären”, men detta prat har väl sin psykologi. De fruktansvärda bränderna i Australien kommer att fylla en rad sidor i bokens novemberkapitel och paret bryter också upp tidigare än planerat för att luften utomhus inte går att andas i Brisbane där de vistas. Decemberdelen handlar om middagar, föredragsresor, jul-och nyår och om nya biljetter till Australien (”Det är bättre för miljön att jag låter bli. Men för all del: vi har ju våra biljetter, L och jag, alldeles i slutet av september ska vi iväg.”). Inströdde lite här och där finns korta noteringar om världspolitiken, nödlidande människor, en viss amerikansk president och klimatet.
Allra först när jag ”fick boken i min hand” (jag har läst den som pdf) så fick jag för mig att det var en bok om pandemin och jag undrade hur Mazzarella redan i september 2019 hade kunnat ana att detta skulle hända. Korkat av mig, men jag lever ju i ett slags burk där tankarna går runt runt, säger jag till mitt försvar. Längre fram funderar jag över om boken är en dagbok, alltså att det som upplevs noteras kort därpå, att texten hela tiden följer händelserna och tankarna genom ett ”en aning försenat nu”. Men så ser jag att en del iakttagelser om pandemin kommer lite för tidigt och verkar vara inplacerade i efterhand. I slutet av januarikapitlet står det: ”Det är nu, det är just nu, som det nya viruset från Kina rycker närmare.” Och på den första februarisidan läser jag: ”Det är inte corona jag tänker på, det är min födelsedag.” Alltså inte helt och hållet en dagbok, men rätt nära. En rad små disparata observationer följer på varandra i texten – som till exempel att man i Finland firar den 14 februari som vändag och inte som alla hjärtans dag, vilket Mazzarella tycker är bra och jag med för den delen – tills den mer på allvar börjar följa coronautvecklingen och upplevelserna av den, fast det blir också något om en resa till Island.
Mars börjar med några korta kommenterar om flyktingar och sedan kommer sådant som har med pandemin att göra: kramarna sinar, det blir mer och mer tal om handtvätt och nya uttryck som ”epidemiolog” och ”social distansering” och deras betydelser: ”Men det för L och mig allt annat överskuggande är beskedet att personer över sjuttio år och andra i riskgruppen uppmanas att isolera sig och inte vara i närkontakt med andra.” Fast sedan åker paret till det idylliska Ekenäs och kan egentligen leva i det närmaste som förr, fast oron ligger någonstans under ytan och Mazzarella läser mycket om pandemier och grubblar över det lästa.
Tiden går och författaren, eller snarare hon och hennes man, har det på det hela taget bra. De största bekymren verkar ofta röra uteblivna middagar eller resor, fast här och där talar hon om barnen i Jemen och klimatet, men aldrig i hela boken nämns Bergamo, ett stadsnamn som väl få kan tänka på utan ett styng av fasa – alla militärlastbilarna med likkistor, alla som dött ensamma. Och aldrig talas det egentligen om själva sjukdomen och det ofta fruktansvärda dödssättet utom en gång, fast då i märkligt lätt ton: ”’Att dö i corona är som att drunkna’, läser jag någon dag senare och känner att jag ogärna skulle vilja drunkna.” Fast tonen vill kanske kamouflera skräck? Jag läser om Mazzarellas reaktion på Ursula von der Leyens uttalande om att restriktionerna för dem som är över sjuttio kommer att gälla åtminstone till årets slut: ”Med tanke på alla oss som just nu intensivare än annars längtar efter barn och barnbarn hade Ursula von der Leyen åtminstone kunnat vänta med sitt besked till efter påsk.” Här blir det svårt för mig att följa Mazzarellas tankegångar. Det kryper också i mig när jag läser: ”Nån dag senare kommer en annan god nyhet: Bolsonaro har fått corona. Måtte han bli rejält sjuk.” Och inte tycker jag att hon rör vid något särskilt centralt när hon ömkar finska tjugoåringar ”som tvingas bo hemma” i säkert inte alls särskilt trånga lägenheter.
På några ställen i boken finns intressanta iakttagelse om förändringar i upplevelsen av tidens gång – spännande spår som tyvärr avbryts alldeles för hastigt: ”Har tiden gått långsamt eller fort? Den frågan kan jag inte längre svara på.” Fast visst måste det vara otacksamt för den som skriver att alla läsare vid publiceringen vet mer om huvudtemat än det som står i texten och där dessutom många av läsarna har gjort långt svårare erfarenheter än de som beskrivs i boken.
°°°°°°
Merete Mazzarella
Från höst till höst, 2021
Förlag: Schildts & Söderströms