Lite försenat, det var igår det var hans födelsedag, vill jag visa en av mina recensioner av Dezső Kosztolányis texter. (Under tiden som gått sedan jag skrev den har jag hunnit gå under lövverket – lombok alatt – längs Szabadkas gator.)
Den ungerske författaren Dezső Kosztolányi lärde jag först känna med ”Kyssen”, en samling noveller och dikter, som kom i svensk översättning 2011, cirka hundra år efter att de skrevs. Titelnovellens centralscen utspelar sig i mörkret i en tågkupé, som en mor, hennes kanske fjortonåriga dotter och en ung man delar. Plötsligt kastar sig flickan över den unge mannen, pressar in sin tunga i hans mun, en tunga som ”styvnade som en blodigel”, han värjer sig med ett kort vrål och strax ingriper flickans mor. Mannen känner ett våldsamt äckel men väl inte enbart, för vid en senare tillbakablick, tänker han, ”ty lusten, som det ante honom, kan inte bo långt ifrån äcklet.” Och: ”Stjärnor och smuts är vårt öde.”
Kosztolányi har ibland jämförts med stora författare från ungefär samma tid som till exempel Oscar Wilde, Hugo von Hofmannsthal och Gabriele d’Annunzio. Som dessa leker han på ett elegant sätt med skönheten, avgrunden och döden. Man har sagt att formen kom före innehållet för honom, men en driven form står knappast i vägen för något innehåll, snarare öppnar den för möjligheter. Formen och döden var de källor hans verk sprang ur. I en dagboksanteckning kan man läsa: ”Jag har alltid varit intresserad av bara en sak: döden. Inget annat.”
Romanen ”Lärkan” är försedd med ett både originellt och initierat förord av Péter Esterházy. Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg för oss författaren in i en blandning av stillastående händelselöshet och de förunderligaste ting. Staden regeras av trångsynt traditionsbundna regler och alla vet blott alltför mycket om alla. Ändå förtrollar staden läsaren och det är lätt att känna det som om man går på dess gator, korsar dess torg eller sitter i vimlet på restaurangen ”Kungen av Ungern”. Den då och då beskrivna och helt föreställbara längtan till Budapest ändrar ingenting i detta.
Romantiden är strängt tillskuren till att omfatta den första septemberveckan 1899 och det inre persongalleriet består av en familj på tre personer, det yttre av en del av staden Sárszegs större och mindre celebriteter. Huvudpersonen är Lärkan, som av sina föräldrar fått detta namn ”för mycket längesedan när hon fortfarande sjöng.” Navet i berättelsen utgörs av Lärkans fulhet och brist på framtidsutsikter, familjemedlemmarnas ömsesidiga och skadliga men ändå ohjälpliga beroende. För det finns ingenting annat tänkbart som hade kunnat vara bättre än detta gemensamma haltande fram mot slutet. Lärkan som i berättelsens nu är trettiofem år, en redan åldrande kvinna, som tidigt lärt sig att på fotografier visa sig ur den fördelaktigaste vinkeln, den med ansiktet bortvänt, vinner egentligen inte läsarens sympati i någon högre grad. Hon är beskäftig och inskränkt och hennes omtanke om föräldrarna är förkvävande. Hennes olyckliga öde har lagt ett smutsgrått lager över allt som sker i deras liv.
Veckan som skildras i romanen är både en del av vardagen och det stora undantaget i makarna Vajkays liv. Under denna vecka är romanens huvudperson så gott som hela tiden frånvarande, hon är bjuden till släktingar ”på slätten för att vila upp sig”, som föräldrarna säger. De två stationsscenerna är ödesmättade och intrycken som förmedlas är avfärdens fattiga gnutta av hopp och återkomstens totala hopplöshet. I mellantiden händer emellertid det märkliga att föräldrarna liksom mot sin vilja blommar upp och börjar roa sig. De går på restaurang och finner till sin förvåning maten där god och omgivningen spännande. De går på teatern och låter sig förföras av både det som utspelar sig på scenen och det som sker i salongen. Och fadern, Ákos Vajkay, slår sig, till en början genom övertalning från forna dryckesbröder, lös och tillbringar en hel natt med kortspel och intensivt drickande tillsammans med ”Pantrarna”. När han kommer hem på morgonen i ett tämligen redlöst tillstånd, utspelar sig en scen som kastar ett förfärande skarpt ljus över familjens liv, en scen i vilken också bokens annars så vackert flödande språk slits i stycken. Ákos vinglar omkring i huset och vrålar hulkande till hustrun att de inte älskar dottern: ”Vi skulle vilja att hon inte var här, som nu. Vi skulle inte ens bry oss om ifall den stackarn d…”. Den skräckslagna hustrun inser att det han ylar om inte är gripet ur luften och de två står fyllda av fasa framför varandra och stirrar ner i sin gemensamma avgrund.
Men vi ska inte tro att Lärkans öde är svårast, bara gråast. Genom den syfilissjuke Olivér Hartyányi, som sitter i sin mjuka fåtölj medan han känner hur hans kött sakta faller sönder, visar oss författaren detta.
I slutscenen ligger Lärkan gråtande så tyst som möjligt i sin säng, som hon genom åren ”hade pressat neråt med sin tyngd som ett lik på sin bår.” Föräldrarna på andra sidan väggen samtalar lågmält:
”‘Hon har flugit hem’, sa modern. ‘Vår lilla fågel’, sa fadern, ‘har flugit hem.’”
°°°°°°
Dezső Kosztolányi
Lärkan 2015
(Pacsirta 1924)
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn