Kanske är det den galna sydvinden, kanske är det något i min inre jämnvikt som råkat i olag, i alla fall har den här dagen varit en dragkamp, en dragkamp jag gång på gång har förlorat och ändå har ingenting hänt, ingenting är tydligt fel, allt är bara så otydligt och simmigt. Ja, det är väl bara Miki som är tydlig, men han är det på ett sådant sätt att han blockerar alla passager. Han håller emot, ser snäll ut eller ironiskt snäll kanske, men han håller emot och allt blir till ett stretande.
Nej, jag blir inte arg på honom, men jag blir matt av att han är så mäktigt istadig i den här varma vinden och den märkligt förvirrande luften. Ja, vi har gått och gått och blåst iväg och jag har försökt lura vinden genom att hänga ut lakan för den att arbeta med.
Det bryr sig vinden inte om, men lakanen är torra och jag är trött och lättstörd och orkar inte med alla de här texterna som flimrar förbi. Jag tackar kvällshimlen för att den var så blå. Nu har natthimlen svart ställt sig emellan. Och sydvinden far omkring i mörkret. Miki och jag sitter härinne på golvet som två forntida tempelhundar.