Arbetet har lagt mig i bojor, så idag blir det bara ett vykort med ett fåtal i hast ditrafsade skrifttecken. Det är en hälsning från sagans eller drömmens Bukarest. Nej, kroppsligen är jag inte här längre, men själen dröjer sig kvar, kan inte lämna staden vid floden Dâmbovița eller staden där jorden kröker sig åt andra hållet. Jag tror att det fattas en liten bit av jordradien just här i Bukarest. Den ligger som en blänkande benbit benvit i en av de många groparna som sväljer och sväljer. Och husen kryper in i sina växthöljen och stickar bara upp eller ut ett torn i det ögonblick då en uppmärksam vandrare kommer förbi.
