Nu är jag snart helt och hållet hemma i Sigečica igen och vardagen formas i mjuka lite ojämna cirklar. Men det gåtfulla, mörkbrokiga Bukarest är inte borta, det ligger inkapslat i något runt i en av hjärnans inre kamrar och talar nu ohörbart till mig. Miki och jag är tillbaka i våra vanor och än så länge tillåter oss solen och vädret att sitta på Simpa en stund om morgnarna. Miki spanar bort mot bambuhäcken, där katterna gömmer sig, och jag dricker mitt kaffe och låter dagen börja.
Denna oktober är vacker och stillsam och vi går genom våra kvarter och snokar var och en på sitt vis. Jag tycker speciellt mycket om de där gamla bänkarna som står här och där mellan husen, under träden. De ser så vänliga ut, lite trötta men vänliga. Och de är generösa och erbjuder alla vila.
Och träden klär sig allt brokigare och vildare som till en stor brinnande brännande fest. Vilka är gästerna? Och vad är det som firas? Det vet vi nog.
