I en av Bukarests bakfickor

Jag hör till den människotyp som har svårt att orientera sig både i rummet och tiden: jag har dåligt lokalsinne och svårt för att ”spänna upp” stora historiska sammanhang, att se de stora linjerna. Trots detta älskar jag att beskriva städer och andra platser och historien är för mig en underbar värld att undersöka. I Bukarest, som för mig är ett mysterium både som plats och som tid, fann jag – inte utan hjälp – ett mycket vänligt stämt mikrokosmos i en av de centrala delarnas bakfickor. Kanske säger jag rätt, om jag säger att denna bakficka befinner sig strax väster om den förtrollade Parcul Cișmigiu. Gatorna är ganska smala och husen trängs eller står åtskilda på ett oberäkneligt sätt – det är som om de rörde sig, särskilt i mörkret. Och alla är mycket olika sina grannar, men de liknar gärna andra som står – eller strövar omkring – någon helt annanstans. Många är lite slitna, men de ser ändå ut att vilja finnas för alltid. Här och där uppstår en förtätad känsla. Jag minns särskilt den stund då en mycket tjock och liksom bredbent spårvagn oväntat passerade genom en trång och egentligen stillsam liten gata. Jag stannade till och kände att jag var med om ett av de där ögonblicken som sedan stämplas in i minnet för resten av livet eller i alla fall för den del av livet som orkar hålla kvar minnen som inte är från barndomen. Kanske känner ni igen känslan.

1.IMG_4054

Sedan eller möjligen dessförinnan kom jag till en korsning där tre ganska rundlagda hus med torn som hjälmar på huvudena stod och fixerade varandra och liksom skapade hemliga förbindelser, fast det fjärde huset störde balansen genom att vara för högt och dessutom barhuvat. Jag gissar att detta hus en gång tagit platsen från ett ”riktigt” hus och jag försökte att ignorera det. Och ni får nu bara se två av hjälmhusen.

2.IMG_4046

3.IMG_4047

Nå, jag går vidare eller rullar historien bakåt och stannar i ett annat gathörn och ser upp mot ett härligt hus, ja, lite bedagat, men med drömmens patina, underbar stuckatur och dekorativt järnsmide klätt i rostdräkt. Molnen håller sina händer över det.

4.IMG_3973

Många av husen är mer eller mindre dolda bakom höga lummiga träd, täta buskagen och vildvinsrankor. Därinne på bakgårdarna föder en del av husen barn, som börjar sina liv som långbenta träkojor…

5.IMG_3975

Kommentera