En dag besökte vi sydösteuropeiska svensklektorer en förfärande byggnad, den näststörsta i världen fick vi höra. Jag talar om palatset som Ceaușescu lät bygga efter nordkoreansk förebild vad gäller dimensionerna, de enskilda formerna är väl lånade från allt möjligt inom västerländsk arkitektur och kanske något österländskt också.
Guiden var snabb och flink och förstod att klippa i det jättelika materialet. Med en ironisk blinkning lät han oss på slutet veta att han visat oss fyra procent av det hela och det var nog inte bara jag som var tacksam över att det inte blev mer. Nej, missförstå mig inte, denna bråkdel gick mycket bra att svälja. Vi gick genom svällande salar – glöm inte att ni nu vandrar sida vid sida med en opålitlig och lite självsvåldig berättare! – och guiden berättade samtidigt om de underjordiska rummen vi aldrig skulle få se och dessa stygiska gemak tog vår fantasi som gisslan medan vi vandrade genom salar blev allt större.
Långt under våra fötter gick våra tankar nedtyngda under oöverskådliga stenmassor. Det var svårt att få luft inte bara till tanken men också till kroppen och gåendet. Guiden berättade med närmast monoman envishet om vad allting vägde och trapporna verkade omöjliga att gå uppför, endast nedstigning tedde sig möjlig. Här skulle Nikolae stiga ner och här Elena! Och så här överdådigt skulle intrycket vara!
Akustiken var beräknad för att göra den knarriga tunna diktatorsrösten mäktig och alltomslutande. Och pelarna är så enorma till sin omkrets att en människogestalt lätt blir till ett flarn i deras närhet. Tyngden i allt gör byggnaden jordbävningssäker, men jag undrar om den inte en dag kommer sjunka ner genom jordytan. Den är säker mot allt utom sin egen tyngd.
Men tittar man närmare på kolossen så ser man att den smular och vittrar här och där, att hörnens skarphet är på väg bort. Även om, som guiden berättade, mycket är gjort av ädla material, marmor och ek från Rumänien, så är huvuddelen tillverkad av betong och i betong kan diverse skräp finnas insmuget, vem vet av vilket slag?
Och förresten så kom Ceaușescu med fru aldrig att bosätta sig här. Deras timme slog – hårt – innan de kunde krypa innanför det tjocka skalet, skalet som var tänkt att skydda dem mot alla hot och allt hat de sått och kanske allra mest mot den egna inre alltid vrålande skräcken. Och nu är detta, hur obegripligt det än kan verka, det rumänska parlamentets tummelplats. Nej, ordet ”tummelplats” är kanske inte det rätta, men kanske inte helt fel heller.