Första gången jag kom till Sisak var för fyra år sedan och då var Londi ännu med mig, så nu när jag för andra gången i livet gick på Sisaks gator och längs floden Kupa, så följde mig Londis milda skugga.
I förmiddags steg min syster Nilla och Miki och jag på ett tåg som gick i sydlig riktning mot Sisak. Platsen där staden nu ligger var en gång befolkad av en keltisk stam som också namngav staden: Segestia. Senare kom staden under romerskt herravälde och var länge en betydande romersk stad. Under tidig kristen tid blev staden ett biskopssäte och än idag präglas stadsbilden av det mäktiga biskopspalatset, Veliki Kaptol (som jag inte visar på bild). Det är lätt att förstå att platsen sedan urminnes tider lockat människor att bosätta sig här. Här rinner Kupa in i Sava och Odra har också ett inflöde här och landskapet präglas av flodkrökar och mäktiga vattenytor. Det är också lätt att tänka sig hur roligt det skulle kunna vara att växa upp här paddlande hit och dit från flodstrand till flodstrand. En gång måste det i alla fall ha funnits barn och ungdomar här som förstått sig på denna sköna frihet.
När vi stigit av tåget gick vi in mot stan och hamnade strax på promenaden utmed Kupa, som verkar vara stadens egentligen pulsåder. Även om vi inte var riktigt hungriga ännu stannade vi till vid Bistro Mali Kaptol. Det såg helt enkelt för inbjudande ut. Vi slog oss ned vid ett bord i solen, som snart blev nästan för stark, och beställde in härliga rätter. Nedanför oss på floden låg fartyget Biokovo.
Efter maten följde vi flodpromenaden och svängde sedan upp vid domkyrkan som lyste vit mot den blå himlen. Strax intill finns det romerska ruiner men vi tittade bara lite flyktigt på dem, så är det ibland när man stöter på romerska ruiner.
Vi gick tillbaka till promenaden längs Kupa och fortsatte till den mäktiga Stari Most med sina vackert välvda spann.
Och sedan fortsatte vi genom den soldränkta dagen. Än gick vi längs floden än satt vi på bänkar utmed dess stränder. Och allt var underbart vackert. En sommardag i oktober.
