Till Medvedgrad igen

Någon gång mot slutet av september ”klättrade” jag upp till den medeltida borgen Medvedgrad tillsammans med Vesna. Det var första gången jag var där efter sju år här i staden. Sju år är en lång tid och den har också med sagor att göra. Och sju är ett magiskt tal, det vet vi. Igår – sju veckor senare – gick jag på nytt dit upp, denna gång med Gabi. Precis som förra gången var utgångspunkten för vandringen byn Šestine och dit upp tog vi oss med buss från Britanski trg. Vägen upp till Medvedgrad från Šestine är en ganska kravlös vandring, närmast en promenad, men luften kändes stark och skön och lite varma i de tjocka tröjorna blev vi allt, även om lutningen inte är särskilt brant. Och vi gick genom höstens guld, under bokar, kastanjer (äkta) och ekar. En och annan lönn passerade vi också förbi. Och något blekbladigt träd jag inte vet namnet på.

1IMG_8808

Efter en knapp timme var vi uppe, så vi klev runt ett tag på borgens murar och upp på Južna kula (Södra tornet) och jag funderade på nytt över den underliga blandningen av tegel och gråsten. Hur såg det egentligen ut här när borgen var borg?

2IMG_8823

3IMG_8836

Men snart kände jag – precis som förra gången – att jag har starkare och tätare band till det omgivande landskapet än till denna blandning av saga och lite tvekande utförd renovering. I hemlighet tänkte jag att borgen för mig gärna kunde få vara en halvt bortvittrad ruin bunden till sin förgångna tid. Härligast att betrakta är ändå bergsformationerna och alla träden i höstskrud. För övrigt kan landskapet här ganska lätt påminna en om Caspar David Friedrichs målningar av Riesengebirge. Och visst är det en stor lycka att få se ut över sådana här åsar och sluttningar under en vild och ljusmörk himmel?

4IMG_8842

5IMG_8850

Kommentera