Min bofasthet – en utebliven rörelse

Med blicken fästad vid en bild från igår av balkongrummet och en skymt av ”tomrummet” försöker jag förstå mitt förhållande till boendet.

1IMG_8863

Kommer jag att kunna flytta härifrån? Kommer jag att kunna undvika att flytta? Den mörka fläcken under det öppna fönstret är ett märke efter Londi, för hon låg ofta just där. Just den fläcken binder mig vid platsen. Och även den där onödigt höga tröskeln – som är så hög för att balkongrummet en gång var balkong – håller fast mig. När jag någon gång i hastigheten slår emot den eller småsnubblar på den hör jag bredvid mig ljudet från Londis klor när hon slog emot den. Någon som hört mig berätta om detta säger till mig att jag borde flytta och jag lyssnar och säger jag vet inte vad. Och sedan säger jag något om att jag vill stanna här i staden och att till Sverige kan jag nog inte återvända, jag menar: kan jag nog inte vilja återvända. Banden till Londi i den här lägenheten är något annat än min ovilja att återvända till Sverige, tänker jag vidare. Men det finns också andra tankar, sådana som att bofasthet – för mig, om dig vet jag inget när det gäller detta – är ett slags tröghet, en utebliven rörelse. Sedan är det ju också så att en flyttning på egen hand är något annat än en flyttning för ett par eller en familj. Och vilka förbindelser eller förhållanden som än råder mellan mig och den ena eller andra människan, så är i detta nu varje uppbrott och varje kvarblivande endast mitt beslut. När jag tänker på det blir jag nästan yr över friheten. Men vad gör jag av den? Ingenting, men också detta ingenting är ju något oerhört och något som i varje ögonblick är möjligt att förändra. Ibland är det som om jag skulle vilja smyga mig tätt inpå mig själv för att tjuvlyssna på mina egna planer. Vad kan bli till den brytpunkt som gör att spåret plötsligt läggs om? Eller finns den inte? Fattar jag alls några beslut av det här slaget eller följer jag bara något som ser ut som en upptrampad stig?

Kommentera