Jag tror jag berättat om den märkliga kedja av händelser som förde mig till Živi Atelje och de kinesiska teceremonierna där, så jag vill inte göra det igen. I stark förkortning kan jag bara säga att jag träffade Felix på tåget till Ljubljana någon gång i början av sommaren och hon berättade då om sitt liv i Kina och om resorna till Kroatien och att hon numera är i Zagreb flera månader om året för att inspirera till kinesiskt tedrickarliv. Runt om teet finns poesi och musik eller någon annan konstart och alla som kommer dit får ta med sig vad de vill: en dikt, några danssteg, ett te, en vän eller flera. Živi Atelje, den levande ateljén, är en levande ateljé. Hit kommer konstnärer, flyktingar, gamla, unga, bofasta, vagabonder, ja, människor – och igår kväll var också hunden Štef där. Och gårkvällens människor var ifrån länder som Iran, Syrien, Irak, Turkiet, Afganistan och Kosovo, förutom härifrån Kroatien då.
Teceremonin började som vanligt med att de små tunnskaliga kopparna och teet tvättades. Och så kom upphällandet som kan bränna fingrarna på den som häller, särskilt på oskickliga hällare. Alla som kommer får pröva – om de vill. Jag har inte prövat ännu, eftersom jag är lite fumlig, men min stund kommer väl också. Saša, som är sonen till den skulptris, vars ateljé detta en gång var, berättade på ett vackert sätt om ordet ”te” och dess etymologi, så vackert att det egentligen inte spelar någon roll om det är helt sant eller inte, men kanske är det helt sant. Teet föddes för mycket länge sedan i Kina och teet hade eller fick tidigt två namnvarianter, en nordligare och mer kontinental som liknar det kroatiska ordet ”čaj” och en sydligare och mer marin som liknar det svenska ordet ”te”. De språk vars länder har fått teet landvägen – via Sidenvägen kanske – har namn på drycken som liknar ”čaj” och de språk vars länder har fått teet fört till sig över havet har namn som påminner om ”te”.
En av dem som hällde upp te under kvällen var en ung afgan. Han var mycket skicklig redan från början, fastän män i Afghanistan inte brukar utföra denna syssla.Under kvällen läste han också upp en dikt han själv skrivit på dari. Det var bara den unga iranskan som förstod, men han förklarade den sedan på engelska; det var en kärleksdikt fick vi veta och han berättade också hur lång tid det hade tagit för honom att sätta ihop den.
Mitt liv har sedan någon gång i juni denna nya underström, där nya vatten sveper över reven och klippformationerna i botten av min själ. En gång drack vi också just klipp-te där i ateljén, minns jag. Och jag förstår nu att det är tiden på Sardinien som gör att jag tänker så här undervattniskt. Sommaren har varit mycket rik.